Dödstråkigt och underbart, Eagles

1 av 3 | Foto: LASSE ALLARD
Eagles live på Tele 2 arena.

avMarkus Larsson

MUSIK

KONSERT När den mest tungfotade bluesrocken börjar gröta loss på scenen är Eagles världens tråkigaste rockband.

Men de har också några av världens bästa låtar.

Och det är låtarna och stämsången som vinner.


Eagles
Plats: Tele 2 Arena, Stockholm. Publik: Ingen uppgift, men det verkar slutsålt. Längd: Två och en halv timme. Bäst: ”Hotel California” och ”Take it easy”, alltid. Och ”Desperado”. Och att underskattade countryartisten Steve Young får vara med på ett hörn i setlistan tack vare covern ”Seven bridges road”. Sämst: ”Heartache tonight” är fortfarande ett musikaliskt Gällivare-häng. Och bluesrocken i ”Those shoes” är ännu tristare.


Inga fyrverkerier och ingen koreografi.

Bara några snubbar som spelar musik.

Trummisen, sångaren och bandledaren Don Henley förklarar i början hur konserten kommer att bli. Folk får inte ens filma med sina telefoner när några grånade män spelar välstämd hifi-rock.

Är det old school ska det helst vara old school hela vägen.

Allt är med andra ord som vanligt, ändå är inget sig likt. Utan Glenn Frey är Eagles inte samma band längre.

Det är ungefär som ett Metallica utan James Hetfield eller Lars Ulrich, ett Beatles utan John Lennon och ett Stones utan en Jagger eller Richards.

Showen har med andra ett stort hål som inte går att fylla. Allt Eagles kan göra är att hedra minnet av Glenn och musiken han lämnade efter sig.

Det är passande nog Glenns son Deacon Frey som har den något otacksamma uppgiften att ersätta sin far, men han förvaltar arvet väldigt bra.

Deacon är inte bara kusligt lik sin pappa. När han leder in bandet i ”Take it easy” känns det som att titta på ett gammalt Youtube-klipp med gruppen från 70-talet. Publikens lyckliga jubel är en av konsertens höjdpunkter.

Bandet är också förstärkta av countryartisten Vince Gill, som gör fina versioner av ”Take it to the limit”, ”New kid in town” och ”Lyin’ eyes”. Han sjunger nästan Eagles bättre än Don Henley.

Musikens tempo är bland så långsamt att man undrar om vissa låtar kommer gå i mål eller somna vid ratten. Vi tittar på dig här, ”I can’t tell you why”. Många av rösterna börjar var för sig att låta slitna. Och Joe Walshs mest rockfunkiga kreditkortsblues förtjänar alltid att avgå.

Men det fungerar ändå. Tillsammans skapar musikerna en stämsång som är vackrare än diamanter.

Dessutom verkade låtarna redan från början vara skrivna av 70-åringa farbröder som sett allt, gjort allt, skilt sig tre gånger, tagit industriella mängder av dyrt knark och överlevt för att berätta om det.

När den underbara versionen av ”Desperado” klingar ut förstår man än en gång varför Eagles samlingsalbum ”Their greatest hits 1971-1975” har sålt i fler exemplar än Michael Jacksons ”Thriller”.

ARTIKELN HANDLAR OM

Eagles

Musik