Rod Stewart sprider gammal god rockvärme

Uppdaterad 2019-05-17 | Publicerad 2019-05-16

KONSERT Rod Stewart berättar att han varit på en båt hela dagen. Det var ”fucking freezing”.
Sedan spenderar han två timmar med att sprida gammal god rockvärme.

Betyg: 3 av 5 plusBetyg: 3 av 5 plus
Rod Stewart
Plats: Globen, Stockholm. Publik: 9 548. Längd: 2 timmar. Bäst: ”Rythm of my heart”, ”Maggie May”, ”I'd rather go blind”. Sämst: Det kitschiga showandet.


När mitt 11-åriga jag först hörde Rod Stewart hade han just släppt sitt storsäljande album ”Vagabond heart”, ett stycke rivig 90-talsrock kryddad med säckpipa. Skivan låg i varje dammsugande mammas och pappas cd-växlare bredvid Bryan Adams ”Waking up the neighbours” och Michael Boltons ”Time, love & tenderness”.

Senare, under mina tjugos, kom jag i kontakt med Rods tuffa folkrockiga förflutna. Brådmoget spelade jag ”You wear it well” för oförstående ungdomar på en klubb döpt efter Faces-låten ”Ooh la la”.

Klipp till 2019. Den adlade artisten från norra London har ägnat ett decennium åt att spela in och turnera den stora amerikanska sångboken och slutligen återvänt till sitt eget låtskrivande.

På Globen spelas John Lennons ”Imagine” och alla sjunger med i den lilla falsetten före refrängen. En kollektiv tupp. Lennons pianoballad bryts av en säckpipa och ridån faller.

Där bakom: en rockshow.

Rod Stewart, 74, gör små piruetter i låten ”Forever young”.

Ett sjumannaband inklusive dubbla trumset, en gyllene nyckelharpa, en yvig saxofonist samt sex dansande, sjungande, spelande Broadway-tjejer klädda i leopard.

I mitten: Rod Stewart i ungdomliga Puma-sneakers, moderna matador-byxor (trap-trion Migos hade likadana på Way Out West i förfjol), leopardjacka, skjorta uppknäppt halvvägs till naveln, ett varggrin och en frisyr som inte har en tanke på att lägga sig platt för samtiden.

Rod Stewart är en sång- och dansman. Vid 74 har han försonats med det faktum att han satts på denna jord för att underhålla, göra sin publik svettig i pannan och lycklig i bröstet.

– Låt oss glömma Brexit och Trump! I kväll ska vi bara roa oss, säger han med frejdigt knuten näve, joggar spänstigt på stället och gör små danssteg som påminner om Hugh Grant i komedin ”Music and lyrics”. (I ”The killing of Georgie (Pt. I and II)” nöjer han sig dock med en sittande piruett på en barstol.)

Den varmt raspiga rösten är kanske inte vad den en gång var. Det märks framför allt i ballader som ”Tonight's the night (gonna be alright)” då Stewart lämnar över de kritiska partierna till publiken. Och när han croonar sig genom en cocktail-version av Van Morrisons ”Have I told you lately” uppväger charmen sångens kvalitet.

Det är nära till hands att kalla konserten för kitsch. Ett trum-battle, en Broadway-version av ”I love rock 'n' roll”, fotbollsfest i ”Twistin' the night away”, ”Do ya think I’m sexy” i ett ballonghav.

Men några gånger växer den till någonting mer.

Kanske är det min inre 11-åring, men ”Rhythm of my heart” till vajande vallmofält och svartvita fotografier får mitt hjärtas rytm att rubbas.

Och vad finns inte att älska med den underbara pubrockklassikern ”Maggie May”?

Men framför allt: Etta James gamla soulballad ”I’d rather go blind”. Rod kunde sjunga den i enbart leopardloafers, fortfarande med värdighet.


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik