Judas Priest har funnit glöden igen
Uppdaterad 2018-03-11 | Publicerad 2018-03-09
ALBUM Judas Priests klassiska heavy metal levereras i en oerhört välsvarvad ljudkostym på bandets artonde platta.
Judas Priest
Firepower
Columbia/Sony
HÅRDROCK Judas Priest behöver knappast någon presentation.
Heavy metal-bandet från Birmingham revolutionerade den tyngre rocken i slutet av 70-talet tillsammans med liknande brittiska akter som Iron Maiden och Saxon och är fortfarande ett av hårdrockens allra största namn.
Deras långlivade karriär har kantats av många upp- och nedgångar, vilket också återspeglas i deras omfattande diskografi.
”Firepower” är artonde plattan i ordningen.
Återhållsamheten som präglade den något mjäkiga föregångaren ”Redeemer of souls” är som bortblåst. Den har i stället ersatts av återvunnen energi och brinnande glöd.
Det doom-tunga tuggandet i ”Lone wolf” känns oerhört fräscht och de sporadiska Megadeth-vibbarna i ”Evil never dies” är kittlande uppfriskande.
I ”Never the heroes” skruvas tempot ned med en medryckande melankolilogik inte helt olik den i ”Defenders of the faith” från 80-talsalbumet med samma namn.
”We were made to fight/Never the heroes/We were just sacrificed at war” sjunger en märkbart rörd Rob Halford om soldater som i detta nu används som sköra pjäser i dödliga politiska spel.
Det är lätt att hylla den ikoniska sångarens gudabenådade röstomfång, som sällan sviker under albumets drygt 58 minuter. Hör till exempel falsetturladdningarna i titelspåret, de hastiga tonartsbytena i ”Lightning strike” och vibratolaborerandet i avslutande balladen ”Sea of red”.
Men den polerade och välsvarvade produktionen – signerad Tom Allom, som producerat samtliga av bandets klassiska 80-talsalbum, och välrenommerade nykomlingen Andy Sneap – förtjänar ett särskilt omnämnande.
Duon förvaltar Judas Priests snart 50-åriga heavy metal-arv oerhört väl samtidigt som de hjälper bandet att ta ett rejält kliv in i den samtida hårdrocken med en maffigt modern ljudbild.
Likaså ger ”Firepower” otaliga skäl till att hylla gitarrinsatserna från ungtuppen Richie Faulkner och veteranen Glenn Tipton. Först nu faller deras samarbete verkligen på plats, vilket gör det än mer sorgligt att Tipton på grund av sin allt svårare Parkinsons inte kommer att kunna vara med på den kommande turnén.
Framtiden för gitarristen är förbryllande oviss, men en sak är säker. ”Firepower” innehåller några av bandets starkaste låtar sedan ”Painkiller”, med såväl järnhårda käftsmällar (”Necromancer”) som betryggande klappar på axeln (”Rising from ruins”).
LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!