Lena Philipsson ett regn från mirakel

Publicerad 2018-06-29

 Lena Philipsson bjuder på en ambitiös show med visuals och ett svängigt band med dubbla trummisar.

KONSERT Lena Philipsson radar upp mäktiga diskopophits och några nya soulstänkare i den väldigt norrländska sommarnatten.

Bara några ynka plusgrader och ett obarmhärtigt regn hindrar henne från mirakel.

Betyg: 3 av 5 plusBetyg: 3 av 5 plus
Lena Philipsson
Plats: Stadsfesten, Skellefteå. Publik: 2 000, kanske? Längd: 1 timme. Bäst:
”Mirakel” – med sin skoningslösa ärlighet och smått unika perspektiv – är magisk. Sämst: Fattar ju att Lena inte vill ösa skilsmässoballader över en stadsfestival, men hade gärna hört ”På gatan där jag bor”. Fråga: 9 grader?


SKELLEFTEÅ. En traktor plöjer hundkäxen från midsommar.

Regnringar på Skellefteälven.

Små hav av lila lupiner längs landsvägen.

Mitt i den norrländska sommaren: Lena Philipsson från Småland.

På en typisk stadsfestival där turnerande donuts och grillbuffé för 262 kronor är lika självklara dragplåster som Accept, Icona Pop och Rita Ora.

Men i kväll är 52-åringen från Vetlanda den stora händelsen.

Det är Lena Philipssons första egna sommarturné på 12 år, om man bortser från föreställningen ”Jag är ingen älskling”, som sågs av 120 000 innan den stängde i fjol.

På senaste tre år gamla albumet med samma namn gjorde hon urstark och uppriktig svensk r'n'b-pop om att saker och ting inte alltid blir som en tänkt sig. Låten ”Oktober” från just det albumet ska känna sig särskilt välkommen i kväll.

När Lena Philipsson går på scenen kl 22.30 är det 9 grader och hällregn. Halva Skellefteå har trängt ihop sig i ett öltält där ett coverband håller irländsk julafton.

– Det kommer bli lite blött, säger en tjej i jeansjacka sturskt och sätter kurs mot scenen.

Vad Lena beträffar har hon sina 34 år i branschen att luta sig mot. Hon river av några nya, somriga blue eyed-soulstänkare som – faktiskt – för tankarna till de ljuva britsoulposörerna i The Style Council och genast känns allt lite varmare.

”Shu-bi-du-ba-pi-dua”. Congas-solo. Piruetter.

I glittriga boots och diskodivaklänning är Lena en självklar showwoman. Hon flörtar med publiken och besitter medfödd småländsk självdistans. Skiftar mellan flygel och dans. Och när hon glömmer ackorden till 80-talshiten ”Om igen” kör hon bara refrängen och låter därefter låten ”vila i frid”.

En tapper men gles publik som spänner över generationsgränserna regndansar till ”Lena anthem”, ”Dansa i neon” och ”Kärleken är evig”.

Faktum är att två av dem dansar in i min vad.

Ja, det gör ont.

Det hade inte krävts VAR för att ge gult kort för den stämplingen.

Men det är ju inget annat än kudos till Lena och hennes svänggäng.

Följ ämnen i artikeln