Pearl Jam kan vara världens bästa tråkband

Publicerad 2020-03-27

Pearl Jam. Skivorna visar bara en tiondel av vad bandet kan ställa till med live.

ALBUM Inget har förändrats sedan Pearl Jam sist släppte en skiva.

Det är fortfarande lättare att gilla bandet än musiken.

Betyg: 3 av 5 plusBetyg: 3 av 5 plus
Pearl Jam
Gigaton
Universal


ROCK I min omedelbara bekantskapskrets har Pearl Jam alltid varit sinnebilden av tråkig och pretentiös rock.

Jag kan bara hålla med.

Förutom debutalbumet ”Ten” kan det vara en pärs att lyssna igenom deras skivor. Att springa en mil i stövlar som någon har fyllt med betong har ibland verkat som ett trevligare alternativ. Bandets första album på sju år förändrar inget i sak. De är fortfarande sinnebilden av tråkig och pretentiös rock.

Men efter en konsert på Globen i Stockholm 2012 var jag tvungen att titta på dem med genom andra glasögon. Det var och är en av de tolv bästa spelningarna jag någonsin sett. Chocken blev inte direkt mindre eftersom jag förväntade mig ett tre timmar långt sendrag, det vill säga en utmärkt ursäkt för att börja läsa Leo Tolstojs ”Krig och fred” uppe på läktaren, mest för att ha något att göra.

Det var ett blixtnedslag som inte gjorde ont, en flod av adrenalin. Frågan ”Vad fan är det som händer?” var tvungen att ställas minst 27 gånger. Möjligen 28, jag minns inte.

Precis som Radiohead har Pearl Jam vänt ryggen åt allt utom sin publik för många år sedan. Vad de än gör så märks de knappt på Spotify och andra strömmade musiktjänster. De gör i princip inga intervjuer och skapar inga webbpuffar förrän de dyker upp, till synes från ingenstans, och säljer ut stora arenor på nolltid. De har, som väldigt få andra i dag, lyckats bygga en oberoende plattform vid sidan av reklam, media och det kommersiella spelet. Skivorna är dessutom bara en tiondel av vad gruppens kan ställa till med på scen.

Det är inte lätt att ta sig igenom ”Gigaton”. Låttitlar som ”Superblood wolfmoon” och ”Dance of the clairvoyants” är mer Iron Maiden än Seattle. Det electropunkiga popexperimentet i den sistnämnda blir ett skavsår. Det känns som att bandet tar på fel skor på fel fötter. Och de ”Backspacer”-rockiga och garageskramlande spåren ”Never destination” och ”Take the long way” är mest två argument för att lägga ner fenomenet gitarrer.

Avslutningen är betydligt bättre och starkare. I ”Retrograde” och ”River cross” hittar de tillbaka till sin rättmätiga plats någonstans mellan REM, The Who och Led Zeppelin igen.

Att skivorna efter 30 år ska vara intressanta är i det här fallet sekundärt. Hur bra ”Gigaton” är vet vi inte förrän musiken får möta Pearl Jams fantastiska publik och Eddie Vedder börjar halsa vin live.

Vi rätt tillfälle och kväll kan de vara världens bästa tråkband.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik