Tove Lo har aldrig haft ett lika bra flow
Publicerad 2019-09-20
ALBUM På ”Sunshine kitty” börjar Tove Lo att bygga om sin musik utan att tappa personligheten.
Tove Lo
Sunshine kitty
Polydor/Universal
POP Årtiondet tar slut om några månader.
När man summerar 10-talet kommer det vara omöjligt att inte nämna Tove Lo.
Låtarna ”Cool girl”, ”Not on drugs”, ”Talking body” och ”Habits (stay high)” är åtminstone fyra singlar som sätter svaret på frågan om hur popmusiken lät mellan år 2010 och 2020 i blixtbelysning.
Musiken liknar ibland en motsvarighet till en schweizisk armékniv.
Den har många användningsområden och passar in på nattklubben, på Spotifys ”New music friday”-lista, i shoppinggallerian och nere på barnkalaset. Tove Lo har dock lyckats smuggla in texter som i mer puritanska länder förses med ”Parental advisory”-etiketter. Hon återvänder ständigt till två av livets grundämnen:
Sex och sorg.
Inför ”Sunshine kitty” återknöt hon även till låtskrivarna och producenterna Jakob Jerlström and Ludvig Söderberg som har haft sina namn under några av hennes mest framgångsrika och bästa låtar.
De använde samma arbetsmetod som förr. De blev fulla i studion och experimenterade sig fram.
Tove Lo har aldrig tidigare gjort ett album med ett lika lugnt och självklart flow. Låtarna växlar naturligt mellan olika stilar. Att lyssna är som att ligga utslagen och bakfull vid en pool medan en laptop i bakgrunden spelar latinpopgitarrer, Rihanna-hookar, en låt ur Madonnas vintagekollektion från 80-talet, loungedisco och årgångssynthpop.
Det finns beats som borde ta en paus. Tänker främst på den fjäderlätta reggeaton-pulsen som kommer och går. Alldeles för många har redan trampat längs den vägen och konceptet börjar kännas fantasilöst.
Vad som saknas är riktigt svidande slagordstexter och kraftfulla refränger som inte går att värja sig mot. Att hon varit fascinerad av Courtney Love och Nirvana märktes förut i den dramatiska dynamiken i låtarna. Utan det finns det egentligen inget som binder ihop musiken eller tar ens uppmärksamhet i anspråk.
Men ”Sunshine kitty” försöker heller inte återanvända gamla idéer. Det liknar snarare en transitzon utan slutdestination där Tove Lo försöker bygga om sin musik. Och det varken låter eller känns som att hon är klar efter sista låten.
Man vill däremot höra fortsättningen.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik