”Bob Hund har blivit en etnologisk studie av grupparbete”
Bandet som blivit ”en skrattspegel av demokrati” är tillbaka med en ny skiva och turné
Publicerad 2019-05-10
Nästan 30 år in karriären fortsätter Bob Hund att göra det svårt för sig.
Framför allt genom att envetet försöka vara en absolut demokrati.
– En låt är inte färdig förrän exakt alla är missnöjda, säger sångaren Thomas Öberg.
Första gången jag intervjuade Bob Hund var några timmar efter den omedelbart klassiska konserten på Stora Dansbanan på Hultsfredsfestivalen 1993.
Den då näst intill okända sextetten utan skivkontrakt hade under tre kvart kastat omkull väldigt många av mina föreställningar om hur ett rockband kunde låta, se ut och bete sig på en scen. Jag var helt enkelt tvungen att prata med sångaren i ”farmor”-tröjan som sjöng genom en trafikkon, keyboardisten i gummistövlar, gitarristen som satt ned och de andra tre precis lika starka karaktärerna som hamrade ut lika rasande som melodiska korsningar av, bland annat, amerikansk punk, tysk synth och hemkörd svensk pop.
På fotbollsplanen intill backstageområdet satt Bob Hund och berättade för den unge skribenten från Smålandsposten om hur sex outsiders kommit samman och lyckats utvinna musik ur sina olika personliga nederlag.
Nionde studioalbumet
Nästan 26 år senare befinner sig Bob Hund i en helt annan position, som veteraner i ett av landets mest legendariska rockband, ett av få från den tiden som fortfarande existerar. Nya skivan ”0-100” är deras nionde studioalbum. Men beskrivningen i senaste pressbiografin är ändå den av sex personer som ”inte passar in men passar ihop”.
När jag träffar sångaren Thomas Öberg och keyboardisten Jonas Jonasson på ett pr-kontor i Gamla Stan i Stockholm minns Thomas fortfarande den där intervjun.
– Det är lite romantiskt nästan. Vi var ju high on life där efter spelningen, det bara sprutade endorfiner och möjligheter som öppnats. Jag har för mig att vi kallade backstageområdet för fula ord och var såna här rabiata nybörjare som minsann i stället skulle ut på tältområdet och festa.
”Drack inte en hel flaska Aurora”
I fjol när ni firade 25-årsjubileum som skivartister med en serie konserter i Malmö valde ni bland annat att göra en repris på den Hultsfredsspelningen. Hur kom ni på den idén?
Thomas: Vi tänkte att det finns väl ingen större form av hybris än att själv säga att om det här nu ska vara så bra så måste vi göra en remake.
Jonas: Det är ju den optimala utmaningen att ge sig i kast med. Man kan egentligen inte lyckas.
Thomas: Det är ju förnedring.
Jonas: Men det var givetvis även jätteroligt. Jag hade på mig samma sorts gummistövlar och gröna byxor och rutig skjorta och hängslen. Jag drack dock inte en hel flaska Aurora, som jag gjorde under extranumret på Hultsfred.
Hade du ”farmor”-tröjan också?
Thomas: Nej, den slängde jag bort i Roskilde första gången vi spelade där, när jag hade brutit foten och var jättedeprimerad. I stället hade jag klätt ut mig till döden, från ”Sjunde inseglet”. Jag sa ”Den här konserten har länge gått vid vår sida. Nu har den kommit för att hämta oss, för att vi ska bli av med den.” Så det var jag jävligt nöjd med.
Ett sånt projekt är onekligen i linje med ambitionen att hela tiden göra det svårt för sig, vilket alltjämt verkar vara väldigt centralt för Bob Hund.
Thomas: Absolut, vi har ju ett mantra där: vi vill skaffa oss nybörjartur livet ut. Det är därför vi försöker lura oss in i situationer där vi kan framkalla någon sorts nybörjarglädje.
Jonas: Anledningen till att vi började var för att vi hade gett upp. Vi hade gett upp alla idéer om att vi skulle vara kontemporära eller inne eller på något sätt medhårs. Och så kom ändå publiken och sa ”vad bra”. Vi fick tidigt det förtroendet, och det är nog det som hela tiden triggar oss.
Ni brukar säga att ni är bäst när ni slår ur underläge. Jag antar att det numera ganska mycket handlar om att konstruera det underläget.
Thomas: Vi hör till de mest bortskämda vad gäller att få respons och vatten på vår kvarn. Bob Hund har fått så sjukt mycket lyckosparkar genom åren så att säga att vi befinner oss i någon form av underläge är ju poserande trams. När jag är i Bob Hund-scenariot känner jag ingen rädsla över huvud taget men det lustiga är att som individ kan jag fortfarande vara livrädd när jag går över ett övergångsställe. Men den mentala bilden man har lever nog kvar på något konstigt sätt.
Några uppmärksammade sätt att göra det svårt för sig under åren har varit att starta det engelskspråkiga bandet Bergman Rock, ge ut en singel i ett enda exemplar fastlimmat på en vinylspelare och sätta upp en opera. Mest radikal var idén att för sex år sedan sälja alla sina instrument och i stället låna instrument av fansen på varje spelställe de kom till.
”Mission impossible”
På ”0-100” blev metoden att till stor del spela in live, med publiken som kör och ”sjunde medlem”.
Thomas: Ja, det var ju hopplöst. Vi tänkte ”fan, vad smart. Folk brukar säga att låtarna låter bättre live än de gör på studioalbum”. Men vad vi hade glömt bort är att när folk tycker att låtarna är bättre live är när vi har lirat dem 175 gånger. Nu försökte vi skriva låtar som människor skulle knyta an till med en gång, vilket nästan var mission impossible.
En ambition ni hade med den här skivan var att den verkligen skulle låta som ett band. Men det har väl ni alltid gjort, mer än de flesta?
Jonas: Det finns en växtvärk just nu där du kan få allting att låta bra eller se bra ut på Instagram eller whatever, men var går den exakta gränsen där det börjar kännas för kallt, för perfekt? Vad är det för fel som saknas, så att säga.
Thomas: Ju mer tekniska lösningar det kommer in, datorer och andra grejer, så kan man göra musik precis som Marvel-filmer. Det är fantastiskt att se på detaljerna och effekterna men det ställer kanske mindre krav på skådespelarna. Och det var väl kanske den känslan vi försökte att diskutera.
Jonas: Nästa steg med de här konserterna där publiken är med skulle kunna bli att vi till slut inte behöver spela. Det vore ju det optimala.
Thomas: Vi hade en idé om att låta instrumenten åka på turné. Bob Hunds instrument kommer till Skövde på fredag och Jönköping på lördag och så skickar man med en låtlista. Så får de som känner sig hugade gå upp och lira på originalprylarna.
En skrattspegel av demokrati
Utan att någonsin, i vanlig ordning, deklarera något som ens påminner om en tydlig åsikt känns ”0-100” i sin själva stämning som en ganska politisk skiva. Thomas, som skriver texterna, håller inte riktigt med.
– Njaeee… men det vi försöker säga är att Bob Hund har blivit politik. Om än inte den typen av politik som folk trodde. Vi har blivit en skrattspegel av demokrati. Bob Hund är nästan en etnologisk studie av grupparbete, för vi har alltid försökt att alla ska ha en gemensam vision och då tar det hundra år att ta ett beslut och ingen får riktigt sin idé igenom och alla är missnöjda hela jävla tiden. Det är inte färdigt förrän exakt alla är missnöjda (skratt). Men sedan 20 år senare kan man vara stolt över ett beslut som man tog.
Mitt drömscenario nu är texter som kan lära sig något av samhället i stället för tvärtom. Att texten är så vag och paradoxal att den efter ett tag blir användbar till många olika saker.
Hur gör du när du skriver texterna?
– Jag försöker att hitta en formulering som inte är mitt i prick. Som ”Impopulärmusik” på den här skivan, det finns ingen etikett på vad det är för någonting. Eller så är det kanske det vi drabbas av dagligen. Och då känner jag att nu har det hänt någonting. Nu har jag fått fatt i någonting som jag inte vet vad det är, men jag reagerar.
Låttexter får ny innebörd
Har ditt sätt att skriva förändrats med åren?
– Ja, mitt drömscenario nu är texter som kan lära sig något av samhället i stället för tvärtom. Att texten är så vag och paradoxal att den efter ett tag blir användbar till många olika saker. På senare år har det blivit tydligare med vissa låtar, som ”Blommor på brinnande fartyg”. Först var det mest bara en låttitel och sedan kan det ha varit en båt med flyktingar som sjönk eller vad som helst men det tog sju-åtta år och plötsligt lös det liksom i folks ögon när vi spelade den. Och människor hade olika bilder av vad den handlade om. Så jag har väl försökt att inte äventyra den tvetydigheten. Och på något sätt har världen blivit lite mer som en Bob Hund-text, rörig och paradoxal och lite nervös.
Jonas: Jag har tänkt på det här med text i förhållande till musik. Instrumentalmusik har jag alltid lyssnat mycket på och den har ju ett ansvar att inte lägga en känsla i knät på någon, det blir väldigt dåligt. Och vi gör egentligen det fast...
Thomas: ... fast med text! (skratt) Jag tycker att det är en jättebra beskrivning av Bob Hund, instrumentalmusik fast med text.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik
5 bilder ur karriären
Äldsta bilden på Bob Hund ur Aftonbladets arkiv, från Tantogården i Stockholm 1994
Thomas: ”Ooh, då var vi jättemissnöjda. Det var jävligt mycket folk och vi slog publikrekord men PA:t var så litet att folk sa att det var den lägsta konsertvolym de hade hört i hela sitt liv. Så mitt i njutningen var det ett lidande och det vet jag om här. Jag är jättesur, det tror man inte.”
Grammisgalan 1996, Thomas fick pris som årets textförfattare
Thomas: ”Det var verkligen ett slags erkännande. Alla trodde att Björn Ulvaeus som hade översatt Vilhelm Mobergs bok till en musikal skulle få priset och så ger de det till en fragmentarisk skåning. Jag lider med honom fortfarande.”
Thomas och Jonas på Bob Hund-turné, 1998
Thomas: ”Det här känns lite som Mötley Crüe”. Jonas: ”Jo, men det är ändå god stämning.” Thomas: ”Är det verkligen taget från en dagstidning? Att vi inte skäms.” Jonas: ”Så var det på den tiden.”
Bob Hunds kortlivade engelska alias Bergman Rock på The Scala i London, 2000
Thomas: ”Jag är ganska nöjd med skjortorna. Det är lite statlig stil, alla har likadana kläder. Jag gillar att det bandet bara blev vad det blev, men Bergman Rock är en egen entimmesintervju, det får vi ta någon annan gång”.
Bob Hund 2012
Thomas: ”Som barn förstod jag att alla vuxna spelar ett spel, de är maskerade till polis eller journalist eller kirurg. Så 2011 kände jag att jag ville vara maskerad som medlem i ett popband. Det ska synas när jag tar av mig masken att jag är ledig så jag kan vara i fred, för jag är en blyg kille från Helsingborg.”