Angel Olsen blir bara bättre och bättre
Publicerad 2019-10-04
ALBUM Vart ska det här sluta?
På ”All mirrors” lyckas Angel Olsen överträffa sig själv ännu en gång.
Angel Olsen
All mirrors
Jagjaguwar/Playground
POP Angel Olsens genombrottsalbum präglades av intima ballader medan uppföljaren fylldes med snygg gitarrock.
Men albumen hade ändå flera saker gemensamt. De var båda otroligt starka och låtarna var raka och okomplicerade, som lyssnare visste man alltid vart man var på väg.
Den här gången är det omöjligt att veta.
Redan i inledande ”Lark” tonas den dramatiska ljudbilden ner till total tystnad för att sedan explodera av maffiga stråkar och tunga gitarrer.
”All mirrors” var från början tänkt att bli ett akustiskt album, inte långt ifrån Olsens demoskisser. Men dramaturgin i hennes känslosamma värld har i stället blivit större än någonsin.
”Impasse” bryter ut i ett crescendo mindre än halvvägs in. I titelspåret skriker hon ut över ett kusligt ljudlandskap av synt, fiol och trummor.
Och när hon plötsligt slänger in arga stråkar i stillsamma ”New love cassette” är det som att titta på en gripande serie där varje avsnitt slutar med en chockerande tvist.
I texterna har Angel Olsen blivit ännu mer hudlös och intim. Det är som att hon är i ständig konversation med sig själv, alltid frustrerad över värken i hjärtat.
Hon berör i ”Tonight”, när hon i sitt djupaste tonläge sjunger om att äntligen vara tillfreds: ”I like the air that I breathe/I like the thoughts that I think/I like the life that I lead/Without you”.
Även den här gången, bland en orkester av stråkar, trumpet och trombon, lyser Asheville-musikerns sårbara röst starkast. Inte minst i vackra ”Summer” binder hon samman en oväntad blandning av syntpop och americana och får den att kännas alldeles självklar.
”All mirrors” är en omvälvande musikalisk resa där Angel Olsen lyckas överträffa sig själv för tredje gången.
BÄSTA SPÅR: ”Summer”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik