Intensivt men lite väntat av Arcade Fire

Håkan Steen

WAY OUT WEST Visst är Arcade Fire fortfarande ett både intensivt och dramatiskt liveband.
Men de överraskar kanske inte lika mycket längre.

Arcade Fire
Plats: Flamingo, Way Out West. Publik: Betydligt glesare än på Lykke Li, ösregnet i början skrämmer hem många. Längd: 80 minuter. Bäst: ”The suburbs” och ”Ready to start”. Sämst: Vissa grepp börjar kännas lite slitna.

GÖTEBORG. Med fjolårsalbumet ”Everything now” kändes det för första gången att Arcade Fire inte riktigt lyckades kommunicera vad de ville göra.

Det på fyra tidigare album så glasklart konceptuella Montreal-bandet experimenterade med gamla synthar och disco i en stund och reggae och punk i en annan och fick heller inte alltid till ett lika mångdimensionellt sväng som tidigare.

När det niohövdade kollektivet marscherar upp på Slottsskogens största scen för att avsluta den tolfte upplagan av Way Out West visar sig förvisso nya elektroniska new wave-retronummer som ”Electric blue” och ”Creature comfort” explodera med en helt annan kraft än på skiva.

Och energin är det som vanligt inga fel på. Win Butler och Régine Chassagne jobbar publiken både från scenen och nere vid kravallstaketet.

Chassagne lyser i glitterboa och spelar keytar. Butler tillägnar älskvärt David Bowie den gamla pärlan ”The suburbs” och väver publikflirtigt in Abbas ”Dancing queen” i ”Afterlife”.

Arcade Fire har dessutom med sig en av festivalens mest påkostade scenshower, med snygga videor och en gigantisk roterande discokula som accentuera den pulserande discorocken i ”Reflektor” ännu mer.

Men linjen är kanske inte heller på scen riktigt lika glasklar som tidigare. Och så börjar vissa grepp som Arcade Fire vände upp och ned på rockvärlden med i mitten av 00-talet möjligen kännas lite slitna.

Mellan varven smyger det sig på en liten känsla av eufori på rutin.

Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik