Vidsynt, smart och kul med Robert Ellis

Publicerad 2019-02-14

”Hmm, hur hamnade flygeln där?” Robert Ellis är uppenbarligen i hatten igen.

ALBUM Robert Ellis kallar sig själv för både ”Hillbilly Joel” och ”Southern Liberace”. På ”Texas piano man” är han en mycket underhållande korsning av honkytonk och Elton John.

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus
Robert Ellis
Texas piano man
New West/Border


POP/ROCK Robert Ellis hittade fram till mig på allvar med sitt tredje album ”The lights from the chemical plant” för fem år sedan.

Sedan dess har 30-åringen från Lake Jackson fortsatt tänja gränserna för hur musik från Texas får låta. I låtar som ”California” på ännu starkare uppföljaren ”Robert Ellis” skapade han americanapop med suggestiv nattstämning och Raymond Carver-skärpa i texterna, och drog även sina honky tonk-rötter mot både jazz och kabarémusik.

På femte skivan tar han det längre än någonsin, genom att kalla den ”Texas piano man” och beskriva sig själv som både ”Hillbilly Joel” och ”Southern Liberace”.
De elva låtarna kan närmast beskrivas som ett slags fortsättning på den sortens 70-talspop vi känner från Randy Newman, Elton John (”Passive aggressive” lånar ett och annat från ”Bennie and the jets”) och just Billy Joel.

Då de snyggt arrangerade sångerna blandar högst mänsklig sårbarhet med några väldoserade mått syrlig humor ligger det nära till hands att jämföra med någon som Father John Misty, men Ellis känns mindre cynisk och självupptagen och mer fokuserad på att leverera vidsynt, smart underhållning.

Det lyckas han alldeles förträffligt med.
BÄSTA SPÅR: ”Fucking crazy”.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik