U2 levererade – med hjärtat på rätta stället
Publicerad 2015-09-22
Så bra var bandet i Globen
Allt är inte lysande. Det grandiosa är mindre storslaget.
Men U2:s mer lågmälda arenaform blir som ett försiktigt hoppfullt vykort från ett dystert Europa. Precis där irländarna ska vara.
En dinglande lampa över Bonos huvud. Bandet ihoptryckt på en sparsamt upplyst scen. Ett svart, sovande skellett som tar upp halva Globen.
U2 inleder smått rent visuellt och sceniskt, men redan i andra låten är det nostalgililla formatet för trångt. Det glimrande ”October”-spåret ”Gloria” och The Edge-bultande ”I will follow” öppnar på allvar upp bandets tredje konsert i Stockholm, en spelning som möjligen, kanske, är energidopad av söndagens entréhaveri då U2 tvingades ställa in. Bono tackar polisen som var "all over the place”, skojar om att de åtminstone får vara i Stockholm en extra dag men framför allt bränner det till i den hyllning till sin mamma som sångaren presenterar ”Iris (hold me close)” med.
Plågsamt lågmäld stämning
Och det finns mycket som verkligen känns i kväll. Den plågsamt lågmälda stämningen som ”Sunday bloody sunday” får är svår att inte koppla till världsläget. Uppgiven, på gränsen till outhärdligt vemodig. Det dystra anslaget blir som en symbol för hur U2:s livespelningar känns 2015.
Till det kommer ett raffinerat scenbygge. En lång korridor fungerar som allt ifrån en svävande ramp och LED-pusslat lull-lull till enorm graffitivägg för desperation, historielektioner och slagkraftiga politiska markeringar. I flera låtar blir myggnätsboxen en smart länk till publiken där något alltid pågår. Bandet, framför allt Bono, är alltid inom räckhåll. Det finns också mycket att säga om U2:s senaste platta men det finns ännu fler anledningar att låta bli. Ändå imponerar midtempoballaden ”Songs for someone” i kväll, mycket just för hur effektfullt bandet använder ljusburen.
Annat känns inte lika laddat. Som den LED-tramsiga ”Invicible". Trötta ”Raised by wolves”. Eller när bandet efter att det uppbjudna svenska fanet Patricia nästan dansat omkull Bonos talförmåga gör en obegripligt lam "Sweetest thing", så styltig att den förmodligen låter bättre på avlägsna skidorters efterfester.
Hjärtat på rätta stället
Men, i en tid då åtminstone jag letar trygghet och medmänsklighet i den här sjuka världen är det fint att se ett band på den rätta sidan. Där har inget ändrats för U2.
Låtarna för kvällen
”The miracle (of Joey Ramone)”
"Gloria”
”Vertigo”
”I will follow”
”Iris (Hold me close)”
”Cedarwood road"
”Song for someone”
”Sunday bloody sunday”
”Raised by wolves”
”Intil the end of the world”
”Invisible”
”Even better than the real thing"
"Mysterious ways”
”Elevation"
”Sweetest thing”
"Every breaking wave”
”October”
”Bullet the blue sky”
”Zooropa”
”Where the streets have no name”
”Pride (In the name of love)"
”With or without you”
Extranummer
”City of blinding lights”
”Beautiful day”
”Mother and child reunion”
”One”