Suede låter vuxet – på ett bra sätt
Publicerad 2018-09-21
ALBUM På ”The blue hour” vågar Suede både omfamna sin historia och tänja på ramarna.
Suede
The blue hour
Warner
POP När Suede slog igenom 1992 – och blev världens just då bästa band via de omedelbart klassiska singlarna ”The drowners” och ”Metal Mickey” – kom de med ett popsound och en aura av dekadent second hand-glamour som både villigt exponerade musikaliska rötter och perfekt fångade tidens anda.
Den 25-årige sångaren och låtskrivaren Brett Anderson romantiserade, för att inte säga erotiserade, ett diskbänksgrått England på ett sätt som inte gick att motstå.
Givetvis insåg han att den sortens uttryck bjöd in till självparodi om han tillät sig att fastna i det, vilket så småningom ledde till att Suede blev ett betydligt mer populärt men också tråkigare band, med hejaklackiga arenarefränger och en sångare som förförd av de allt större åhörarskarorna förvandlades till avmystifierad och ganska svåruthärdlig publikdomptör i v-ringad svart t-shirt.
Efter femte albumet ”A new morning”, som Anderson själv har beskrivit som en ”katastrof på alla sätt”, lade London-orkestern av 2003.
De återvände 2010, och ”The blue hour” är tredje albumet med ”nya” Suede, enligt Anderson den sista delen i en trilogi.
Albumet rymmer kanske några låtar för mycket och är på sina ställen onödigt riffrockigt, men i likhet med föregångarna ”Bloodsports” och ”Night thoughts” lyckas Anderson låta relevant igen genom att återvända till sina urbana ursprungsidéer med perspektivet hos en 50-åring som flyttat ut på landet.
Anderson sjunger alltjämt om det obekväma, smutsiga och mörka i låtar som ”Wastelands” och ”Mistress”, och får det ännu en gång att låta vackert. Dessutom förstärker han sina skymningsstämningar med field recordings och talade partier som leder tankarna till Scott Walker och undergångsintrot ”Future legend” på David Bowies ”Diamond dogs”.
Det låter som ett vuxet Suede, på ett bra sätt, med klassiskt ringlande gitarrer och generösa stråkarrangemang.
Skivan låter också som verket av ett band som klarat av att göra upp med fansens, och sina egna, förväntningar på vad de ska vara och både vågar omfamna sin historia och tänja på ramarna.
Nästa år fyller Suede 30 och borde enligt popens oskrivna regelbok ha gjort sitt för länge sedan. Men utan att välta någons värld lyckas ”The blue hour” hitta nya möjliga vägar framåt.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik