Sarah Klangs vemod är som ett slag i magen
Uppdaterad 2020-04-04 | Publicerad 2019-10-25
ALBUM Det är ingen lätt uppgift att följa upp ett omåttligt hyllat debutalbum.
Men Sarah Klang klarar det utan problem.
Sarah Klang
Creamy blue
Pangur/Bengans
POP Det pratas mycket om ”det andra, svåra albumet”. Efter en lyckad debut blir pressen ofta för stor och förväntningarna infrias inte.
Det hade enkelt kunnat drabba Sarah Klang.
Göteborgsartisten definierade en stor del av det svenska musikåret 2018. Tack vare hyllade tv-framträdanden blev den stora rösten folklig innan hon ens hunnit släppa ett album.
Och när den väl kom kunde kritikerna inte jubla högt nog.
Det känns därför nästan obegripligt att Klang släpper en lika stark uppföljare bara året senare. En känsla som börjar infinna sig redan vid första spåret.
Sarah Klang har ett nästan filmiskt sätt att inleda sina album. Debuten ”Love in the milky way” började med ett överrumplande vemod. Det blev genast enkelt att föreställa sig hur artisten går in på en skitig men charmig countrybar i Nashville, ställer sig på scen och sjunger om sorgen över att stå ensam kvar.
Även ”Creamy blue” är ett skilsmässoalbum. Inledande ”11:11” börjar med viljan att fly från gamla misstag. Det är avskalat med bara sång och piano, men i bakgrunden hörs tungsinta stråkar.
Precis som sist rör sig 27-åringen fritt mellan olika musikstilar. Hennes egna versioner av country och americana imponerar, särskilt i fina ”Wildfire”.
Men hoppfullheten som hörs genom hela albumet suddar ut genregränserna ännu mer. Det är maffiga stråkar, filmiska syntmattor och melodier som får tid att bygga upp och sväva ut.
Rösten har om möjligt blivit ännu större. Den låter luftigare, mer fri och benägen att ta sig an vilken ton som helst. Detta trots att musiken får ta större plats.
På debuten berörde sången starkast, men här knockar den vemodiga refrängen i ”New day coming” eller det vackra stråkpartiet i ”The music never stopped” på egen hand.
Hårdast träffar ändå ”It's been heaven knowing you” där melankolin är som ett slag i magen. Om Lana Del Rey råkar höra balladen lär hon gräma sig länge över att hon inte skrev den först: ”If you this is our last time/If you’re gonna leave me now/I will remember the good times”.
Det enkla men hjärtskärande berättandet är Sarah Klangs finaste egenskap, och kanske något av det starkaste som den svenska musikbranschen haft på länge.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik