Varm och kärleksfull hyllning till Pugh

Håkan Steen

KONSERT När vitala delar av svensk artistelit ger Pugh Rogefeldt en minst sagt välförjänt hyllning blir kvällen precis så varm och varierad som det gick att önska sig.

De va dä dä – en hyllningskonsert till Pugh Rogefeldt
Plats: Cirkus, Stockholm. Publik: 1 650 (utsålt). Längd: 116 minuter. Bäst: Omöjligt att välja. Sämst: Att Pugh inte själv fick uppleva den här svallande kärleksförklaringen till honom och hans musik.

Torbjörn ”Pugh” Rogefeldt plockades bort från planeten i våras, 76 år gammal och på tok för ung. Den obotliga nervsjukdomen kortikobasal degeneration hade slutligen tagit ut sin rätt och en av svensk rockmusiks finaste, mest uppfinningsrika och stilbildande karriärer var därmed över.

En mångårig och hängiven publik sörjer fortfarande. Vi som var med på det som på grund av pandemi och accelererande sjukdom skulle visa sig bli Pughs allra sista konsert, på Cirkus i Stockholm den 16 oktober 2019, hade då redan konstaterat att den kvällens firande av 50-årsjubileet för det klassiska debutalbumet ”Ja, dä ä dä” verkligen borde ha fått upplevas av betydligt fler.

Det är således fint och cirkelslutande att den här hyllningskonserten äger rum på samma scen.

Bara att initiativtagarna Thomas Johansson på Live Nation och skivbolagsmannen Bo Frölander – gammal Västerås-kompis med Pugh och på 70-talet trummis i hans kompband Rainrock – fått så många av landets främsta artister att ställa upp säger massor om Pugh Rogefeldts inflytande på generationer av svensk populärmusik.

Konserten säger ännu mer.

Backade av ett band av musikerrävar som trummisen Andreas Dahlbäck och keyboardisten David Nyström och med Pughs ”Ja, dä ä dä”-compadre Jojje Wadenius i en rad inhopp genom kvällen känns det som att alla på scen ställer sig på tå för att verkligen göra den säregna rogefeldtska låtskatten rättvisa.

Kvällens konferencier Fredrik Lindström börjar med att konstatera att upp på Pughs nivå kommer vi inte att komma i kväll, så speciell var hans begåvning.

Det vet alla inblandade om, och går istället in för att sätta personlig prägel på sina tolkningar, vilka pendlar snyggt mellan klassiker och finsmakarval.

First Aid Kits unika stämsång och Ola Gustafssons pedal steel vävs ihop bländande snyggt i inledande ”Små lätta moln” och lägger upp ribban för kvällen.

Amanda Werne, mer känd som Slowgold, visar sig på flera sätt som gjord för den skruvade psykedelian i ”Love, love, love”. När hon dessutom får krascha sin gitarr mot Wadenius blir det rent explosivt.

Grymlings-eran representeras fint av gruppens tre kvarvarande medlemmar Mikael Rickfors, Mats Ronander och Göran Lagerberg.

Ronander tar dessutom chansen att lyfta fram en annan bortgången musikerhjälte, Lasse Wellander, som skrev den relativt sällan hörda ”Slavsång” ihop med Pugh. Och ”Jag har en guldgruva”, med Ronander på munspel och publiken på handklapp och fotstamp, blir en lödig stund av finurlig svenskblues.

Pughs 80-tal tas om hand av Markus Krunegård och Tomas Ledin liksom Eva Dahlgren, vars ”Aftonfalken” – låten som Pugh skrev med Ulf Lundell – blir en sobert elektronisk uppdatering i motljus. Lika mäktig är Ulf Dagebys tunga och värdiga version av eposet ”Storseglet”, med sentida Bob Dylan-stämningar.

För att inte tala om ”Döden ändrar ingenting ”, den översättning av just Dylans ”Death is not the end” som Pugh skulle ha spelat in med Marie Bergman men aldrig blev av. Här gör Bergman den med självaste John Holm istället, vilket känns som ett slags lyx att få uppleva.

Tonen genom showen är annars lätt och uppsluppen. Pugh, som i kväll representeras på scen av sin röda Gibson 335-gitarr, hade förmodligen velat ha det precis så.

Allra mest sprakande rock’n’rollsväng blir det med Hurula. Han gjorde en knäckande ”Visan om Bo” redan ihop med Pugh på den där Cirkus-spelningen för fyra år sedan och den är precis lika elektrisk här. ”Hog farm”, ihop med Pughs lillebror Ingemar Rogefeldt och Roger Pettersson från Rainrock, blir sannerligen inte svag heller.

Fans som Björn Skifs och Thåström har skickat videohälsningar. Fredrik Lindström analyserar slagfärdigt Pughs egensinniga sångdialekt och lyriska stil (”naivism”). Han noterar även att Pugh väldigt mycket var ett barn av sin tid, 60-talets ekonomiska optimism som tillät tonåringar att satsa på improviserad rock istället för att bli byggmästare som pappa.

Rörmokarsonen Per Gessle kan sannolikt relatera. Ihop med Halmstadskollegan Linnea Olsson står han för kvällens stora popmoment i ”Vandrar i ett regn”.

Och apropå tonåringar är det faktiskt en 14-åring som river ned kvällens kanske största jubel. Alldeles nyss skivdebuterande Theo Moreau sågs först i tv-programmet ”Bröderna Noréns underbara resa” och går i kväll upp med Viktor Norén och sin banjospelande pappa Erik och för en folkcountrystudsig och imponerande självklar tackling av ”Gammeldags tro” från Pughs 90-tal.

Allt avslutas med Amason och en sober, keyboardmättad ”Här kommer natten”, som glider över i den ”Små lätta moln” där allting började.

Det är finalen på en gediget arrangerad, varm och kärleksfull kväll som givetvis får extra tyngd av att överskottet går till Hjärnfonden.

Glädjande nog filmades konserten med flera kameror så vi kan bara hoppas att den så småningom dyker upp i tv.

Det förtjänar verkligen de här tolkningarna, och det förtjänar inte minst Pugh.

Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X och Spotify för full koll på allt inom musik