The National och Future Islands sätter Garden på kartan

Uppdaterad 2018-06-09 | Publicerad 2018-06-07

KONSERT Tack vare genialiska val av dragplåster träffar den första upplagan av Göteborgsfestivalen Garden helt rätt.

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus
The National
Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus
Future Islands
Plats: Trädgårdsföreningen, Göteborg. Publik: 5221 besökare. De allra flesta verkade se de två dragplåstren spela. Längd: 90 minuter (The National) och en timme (Future Islands). Bäst: The Nationals "Terrible love" och Future Islands "Tin man". Sämst: Cigarattes After Sex är ju faktiskt ett sömnpiller. Och antalet matvagnar alldeles för få.


GÖTEBORG. ”You have really good security here!”, utbrister Matt Berninger från scenen. Tidigare under dagen hade The National-sångaren strosat runt i Trädgårdsföreningen — utan sitt artistarmband — och fått problem med vakterna.

Med Bråvallas ovissa paus behövde FKP Scorpio en ny Sverigesatsning. Och det är inte bara säkerheten som är annorlunda. Garden är betydligt mer nischad än storebrorsan. Där Bråvalla bokade högt och lågt är Göteborgsfestivalen i stället sparsmakad.

Med totalt fem band ligger fokus på indierocken — något som kan komma att ändras redan nästa år. I en intervju med Göteborgs-Posten beskriver arrangörerna endagsfestivalen som ”ett koncept som ska vara dynamiskt och anta många skepnader."

Men i år är Garden litet, mysigt och harmoniskt. En stillsam picknickfest för musikälskande familjer och sommarkära par. I alla fall när inledande banden Good Harvest, Cigarettes After Sex och Warpaint spelar.

Sedan händer något. ”What a beautiful fucking day!”. Samuel Herring kliver upp med sitt Future Islands och tackar festivalbesökarna för att de tagit sig dit. Folk rusar till scenen.

Plötsligt blir Garden en fullskalig festival med spralliga fötter och ivriga händer i luften. Herring growlar och går upp i falsett. Publiken jublar. Han slår sig på bröstet, i ansiktet och huvudet när inlevelsen blir som starkast. Publiken jublar ännu högre.

Under "Tin man" blir sångarens stora röst och känsla överväldigande. "Jag kan inte fatta hur jävla bra han är", säger grannen intill mig till sin vän.

Och efter ”Seasons (waiting on you)” vill applåderna inte ta slut.

Det är ett genidrag från arrangörernas sida. Deras två dragplåster är säkra kort som inte kan göra fel.

”Future Islands! I fucking love them", säger Matt Berninger så fort The National går på efteråt.

Kontrasten är otrolig. Inledande ”Nobody else will be there” får hjärtat att kännas blytungt. Berningers sorg tvingar ner honom på knä.

Rösten är varm och djup, gitarrerna genomträngande och trummorna pulserande. De synkar ömsint med varandra och förvandlar fem hjärnor till en.

I kväll varvar The National eufori och förtvivlan. Vi dansar till "The system only dreams in total darkness", sjunger ut i "Bloodbuzz Ohio" och kramar om varandra under "I need my girl". Personen framför mig faller handlöst i gråt i sin kompis famn.

Men Matt Berninger själv känns ibland sliten och ofokuserad. Under "Pink rabbits" tappar han bort sig och låten får ett abrupt slut. "Jag kände på mig att det skulle hända", säger han.

Andra gånger är han fullkomligt magisk. Som när han sjunger så passionerat att han nästan sliter av sig håret i "Afraid of everyone".

Eller när han går ner i publikhavet i "Terrible love", griper tag i någon på första raden och låter orden "It takes an ocean not to break" skölja över oss om och om igen, tills vi, träden och blommorna har tömts på känslor.

Dessa stunder har redan etsat sig fast i minnet. Det kommer pratas länge om dagen då The National och Future Islands intog Trädgårdsföreningen i Göteborg.