Behaglig och beskedlig Niall Horan

Uppdaterad 2018-04-26 | Publicerad 2018-04-25

Niall Horans irländska accent påminner om när Rob Brydon spelar den fiktiva frågesporten ”Guess the bill” med Steve Coogan i tv-serien ”The Trip”.

KONSERT Niall Horans beskedliga tolkning av 70-talsrock är någonting för tonårsfansen och deras föräldrar att faktiskt komma överens om.

Betyg: 3 av 5 plusBetyg: 3 av 5 plus
Niall Horan
Plats: Fryshuset, Stockholm. Publik: 2 500. Längd: 1 timme och 25 minuter. Bäst: ”Flicker”. Och fansens förtrollade blickar. Sämst: Det är inte jättemycket som sticker ut i Niall Horans musikaliska kuddrum.


Om pojkbandet One Direction skulle återförenas i dag skulle de behöva döpa om sig till Five Directions.

Där Harry Styles lagt världen för sina fötter med David Bowie-pastischer, Zayn Malik solat sig i Frank Oceans musik, Liam Payne hängt på Ed Sheerans anglosaxiska r’n’b och Louis Tomlinson Oasis-muckat med nutida pop valde Niall Horan att flytta till Los Angeles och kisa mot 70-talsrockens smakfulla palett.

The Eagles. Fleetwood Mac. Musik sisådär tre decennier så gammal som majoriteten av hans fans.

Det är karaktäristiskt. 24-åringen från Dublin var ju alltid den ”musikaliska” i One Direction. Han som hängde på sig gitarren på pojkbandets kaotiska arenakonserter.

Fjolårsturnén – som även nådde Annexet i Stockholm – döptes Mojo-mässigt till ”Flicker sessions tour”. Då smygspelade Horan ännu osläppta låtar.

När han återvänder med ”Flicker world tour” och ett faktiskt album i bagaget gör han det inför en blott 300 personer större publik. Det är uppenbart att vågen efter One Directions enorma framgång börjar mattas.

Ändå, utanför Fryshuset: obligatoriska liggunderlag, City Gross-kassar och kasserade raggsockor från övernattande fans. Inne på Fryshuset finns en särskild sittläktare för föräldrarna.

Det är fascinerande att se Horan framföra sin behagliga vuxenrock framför den unga och hundra procent närvarande publiken. På scen – ackompanjerad av ett femmannaband – blir The Eagles-riktningen från ”Flicker” ännu tydligare. Musiken sitter som pappas lite för stora kostym på den irländske ynglingen. Han fyller den inte riktigt, men det finns fortfarande någonting rörande över synen.

”This town” är väldigt smörig, men också söt.

”Flicker” påminner om de allra softaste stundens på Coldplays debutalbum ”Parachutes”.

Introgitarren i ”Mirrors” låter jättemycket som soundtracket till ”OC”.

Och när Horan gör en irländsk pub-version av Bruce Springsteens ”Dancing in the dark” sprider sig ett stort, simultant leende över två föräldrars ansikten.

En del av mig blir smått irriterad när publiken slowdansar till ”Slow hands”. Varför lyssnar de inte på Migos som de andra små tjurarna?

En annan blir glad; vissa saker är för alltid. Som det softa gunget och det slicka gitarrsolot i ”Since we’re alone”.

Det finns någonting fint i det.


LÄS FLER KONSERTRECENSIONER HÄR!