Blur gör sitt bästa album på 24 år
Publicerad 2023-07-21
ALBUM ”The ballad of Darren” är ett bedårande album – Blurs bästa på 24 år.
Den helande gospel jag så länge drömt om att de skulle göra.
Blur
The ballad of Darren
Parlophone/Warner
POP På min 18-årsdag fick jag ”Parklife” med Blur i födelsedagspresent. Sedan dess har vi gått hand i hand genom livet. När Dave Rowntree nyligen skadade benet – sådant som händer en turnerande trummis jämnårig med Boris Johnson – oroade jag mig som för en familjemedlem. Bandets pussar och tårar under två utsålda Wembley-konserter för två veckor sedan berörde mig på djupet, bara genom sociala medier.
Under 90-talet flyttade Blur fram positionerna för vad ett popband kunde vara. En utveckling som kulminerade just före millennieskiftet med ”13”, en liten kyrka av avantgardistisk separationspop. Efter ”Think tank”, som spelades in som trio efter gitarristen Graham Coxons avhopp, spreds Blur för vinden. De har sedan återförenats otaliga gånger, främst på scenerna.
Det var ingen självklarhet att Wembley-konserterna – som växte till den turné som når Way Out West 11 augusti – skulle ackompanjeras av bandets första planerade album som kvartett sedan 1999 (musiken på ”The magic whip” från 2015 kom till under några dagars dödtid i Hongkong och sammanställdes senare av Coxon). Ingen hade kunnat klandra medlemmarna om de fortsatt med sina respektive sysslor; göra tecknad pop och operor i Paris (Damon Albarn), spela fanzinegitarr i marginalen (Coxon), brygga britpop-cider och ysta blåmögelost (Alex James) eller vara Labour-länsråd (Rowntree).
Balladen om Darren föddes under en USA-turné med Gorillaz i fjol. Damon Albarn höll först sina konferensrumsinspelade demos hemliga – till och med för resten av Blur. Vid årsskiftet presenterade han 20 låtar för bandet och bad dem välja sina favoriter.
Med det kanske finaste omslaget i diskografin – Martin Parrs fotografi av en ensam, simmande man i en skotsk pool – påannonserades skivan med singeln ”The narcissist”, där Albarn återvänder till pojkrummet och de första drömmarna om strålkastarljus. Men låten framstår lika mycket som ett bokslut över samtliga medlemmars 90-tal, eller som ett typiskt albarnskt porträtt av samtiden; den mest narcissistiska någonsin.
Låtskrivaren har beskrivit albumet som ett efterskalv och en reflektion kring var bandet befinner sig idag. Enligt Coxon är det viktigare än någonsin att ladda musiken med rätt känsla och avsikt.
Resultatet är Blurs bästa album på 24 år.
Från det att Damon Albarn sätter sig vid pianot framstår ”The ballad of Darren” som det helande och bitterljuva gospelalbum jag så länge har drömt om att de skulle göra. Det innehåller glimtar av allt som har gjort Blur till de senaste 30 årens mest älskvärda band. Bandet som gav oss ”The universal”, ”Beetlebum”, ”Tender”. Men tiden som har gått sipprar in och gör skivan till någonting större än så.
I ”Barbaric” möts bedårande popmusik och en text där Damon på nytt lutar sig mot den medelålders sorgsenhet som inte ligger så långt ifrån lycka, som han så fint beskrev det i en intervju nyligen. ”I have lost a feeling that I thought I’d never lose/Now where am I going?”. ”Russian strings” är ett stycke ljuvlig kammarpop. Finalen ”The heights” ebbar ut i ett oväsen som på något sätt lovar en fortsättning. Detta är några av de vemodigaste sånger Albarn skrivit, mollstämt till och med för någon som har inskriptionen ”I love melancholy” över pianots tangenter.
På nionde albumet, deras kortaste hittills, är Blur sin trygga historia personifierad – men samtidigt ett helt nytt band. Medlemmarna lyfter varandra till oanade höjder. Nya soulkvaliteter lockas fram i Albarns röst. Coxon, som ”räddade” bandet när de tog karriärens största steg från smått hysteriska ”The great escape” till den bedövade ”Blur” 1997, kliver än en gång fram som en av sin generations bästa popgitarrister. Han spelar, nej, målar med sin gitarr.
När Blur är som mest i harmoni med varandra ser jag inte bara bandets utan även min historia passera revy om jag blundar. Ibland måste jag trycka på paus för att torka en tår i ögonvrån.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, Twitter och Spotify för full koll på allt inom musik