Europe håller hårresande hög kvalitet

Publicerad 2023-10-10

Även på Cirkus är Joey Tempest en strålande frontman som utnyttjar scenen till fullo.

KONSERT Europe firar 40-årsjubileet av sin självbetitlade debutskiva med att ta med fansen på en fin tidsresa.

Tiden rusar iväg i hårdrockikonernas trevliga sällskap.

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus
Europe
Plats: Cirkus, Stockholm. Publik: Utsålt, cirka 1 700. Längd: Två timmar och tjugo minuter, exklusive paus. Bäst: ”Seven doors hotel” och ”Sign of the times”. Även ”Walk the earth” och ”War of kings” är mästerligt majestätiska. Sämst: ”Always the pretenders” försvinner i mängden. Fråga: Vilken typ av svartkonst sysslar Joey Tempest med? Den 60-årige sångaren låter bättre för varje turné.


40 år har gått sedan Europe släppte sin självbetitlade debut i svallvågorna av Rock-SM. Det skulle egentligen behövas en doktorsavhandling för att redovisa Upplands Väsby-sönernas avtryck sedan dess, men jag nöjer mig med att konstatera att Sveriges tyngre musikscen hade sett helt annorlunda ut utan kvintettens melodiösa hårdrock.

”Time capsule” är ett passande namn på jubileumsturnén som i kväll har kommit till Cirkus, samma lokal som för sju år sedan huserade födelsedagskalaset för ”The final countdown”. Under resan firar bandet fyra decennier i hårdrockens tjänst med både välkända 80-talsörhängen och undangömda juveler ur stora delar av diskografin. Låtlistan är väl avvägd mellan gammalt och nytt och i mellansnacken turas bandmedlemmarna om att blicka tillbaka på karriären.

Att det är en spelning utöver det vanliga märks omedelbart. För som öppningslåt har Europe dammat av ”On broken wings” , b-sidan på första singeln från ”The final countdown” som innan den här turnén inte har vädrats sedan 1987.

Publiken på parketten kan oftast inte motstå frestelsen att ställa sig upp. Om så för att dansa i takt till ”Rock the night”, föreviga ”Carrie” med mobilkameran eller vråla melodin till ”The final countdown”. Fluffiga permanenter headbangar sida vid sida med glänsande hjässor, och kostymnissar som smuttar på vin nickar nöjt jämte unga män i Iron Maiden-tischor som bälgar i sig bärs.

Till och med ”Hold your head up”, det första smakprovet från ett kommande album som ser ut att släppas under nästa år, möts med en sprudlande entusiasm som i vanliga fall reserveras för hits och äldre material.

Joey Tempest tar ton jämte Mic Michaeli som alltjämt står stadigt vid sin keyboard.

Joey Tempest är som alltid en strålande frontman som självsäkert träffar den ena höga tonen efter den andra och dessutom utnyttjar scenen till fullo (hans stackars mikrofonstativ lär drabbas av åksjuka). Inom loppet av ett par minuter sitter han grensle över en hukande roddare som fixar något längst fram på scenen och uppmuntrar en intet ont anande säkerhetsvakt till sång.

Tempest är inte den enda som imponerar. Faktum är att samtliga i bandet är i toppform.

Ian Hauglands taktfasta trumspel lär ge självaste Nicko McBrain mindervärdeskomplex. Iron Maiden-trummisen kan i sådana fall gråta ut hos sin kompis Lasse Berghagen.

Även John Norums gitarr ger gång på gång gåshud. Hans insats i instrumentala ”Vasastan” får armarna att kännas sträva som sandpapper.

Fler stunder sticker ut.

Som liverariteten ”Memories” och när Tempest och Norum slår sig ned på varsin pall och drar fram sina akustiska guror för att tillsammans framföra David Bowies ”Space oddity”. Covern är inte helt otippad. Bowies odödliga klassiker, som var den första singeln Tempest köpte för egna pengar, är helt i linje med sångarens fascination för rymden och astronauter. Fansen är helt med på noterna och välkomnar det finstämda numret med öppna armar.

Under kvällen ges publiken dessutom några minuters smakprov från en kommande dokumentär, signerad Craig Hopper som också har förevigat Deep Purples och Saxons karriärer på film. Klippen lockar till många varma skratt och räcker som visuell krydda.

För i kväll behöver Europe inget mer än sin låtskatt, en engagerad publik och 40 år av minnen för att ta hem en ståtlig seger. Även om ytterligare någon låt från debuten hade varit välkommen (läs: ”The king will return”).

Om jag själv skulle gräva ner en tidskapsel för framtida generationer kan minnet av den här kvällen mycket väl kvalificera till det slutgiltiga urvalet. Åtminstone är det så det känns när jag lämnar värmen inne på Cirkus och beger mig ut i den kalla oktobernatten.


Fotnot: Europe spelar igen på Cirkus 30/10 och 31/10.


Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X och Spotify för full koll på allt inom musik