Både sexigt och svalt med Def Leppard

avSofia Bergström

SWEDEN ROCK Def Leppards kärlekskranka rock känns som ett enda långt förspel.

De pilska britterna bjuder på 90 minuter mys – men inget klimax.


Def Leppard
Plats: Festival Stage. Publik: Uppskattningsvis runt 30 000 hårdrockare. Längd: 90 minuter. Bäst: Den starka inledningen. Sämst: ”When love and hate collide” är ett sömnpiller.

NORJE. Senast Def Leppard spelade på Festival Stage gick jag till bilen ungefär halvvägs in i spelningen. En date med John Blund kändes betydligt mer tilltalande än ljummet nostalgiknarkande med Joe Elliott & co.

Sedan dess har de brittiska rockarna har släppt ett mediokert album (”Def Leppard”) och haft 30-årskalas med ”Hysteria”.

Och inte att glömma: blivit invalda i Rock and Roll Hall of Fame. Bland annat med motiveringen att deras rock genomsyras av ”sexy swagger”. Vad nu det är.

Gruppens fjärde besök på Sweden Rock – och dessutom första stoppet på årets Europaturné – visar tydligt att bandet fortfarande besitter någon sorts attraktionskraft.

Fråga bara kvinnan i leopardmönstrad klänning bredvid mig. Hennes euforiska dans är ett levande bevis på att det väcks något djuriskt under ”Animal” – även år 2019.

Och till synes pigga Rick Savage och Phil Collen har lika urringade och utmanande outfits som i ungdomens dagar.

Men hela konserten känns som ett utdraget förspel.

Bandet kittlar med en hitkavalkad utan dess like. Smeker kinden med ”Man enough”, stämningsfulla ”Love bites” och funkiga ”Rock on”.

Men det händer inte så mycket mer.

1 av 3 | Foto: © RICKARD NILSSON

Visst. Joe Elliots röst har åldrats oförskämt väl. En del kalla kårar-framkallande falsksång letar sig förvisso fram här och där, särskilt under balladen ”When love and hate collide”.

Och visst. Samtliga bandmedlemmar känns piggare än de flesta som brukar spela på festival runt den här tiden på dygnet.

Men konserten hemsöks av liknande problem som under Sweden Rock-spelningen för tre år sedan. Publiken bjuds inte på några som helst överraskningsmoment, det finns inget anmärkningsvärt med scenshowen och inget sticker direkt ut. Och hur sömnpillret ”Two steps behind” kunde smyga sig in i låtlistan igen övergår mitt förstånd.

Helheten är knappast genomgående rafflande.

Men denna gång ser jag inga som helst problem med att stanna kvar under hela spelningen. John Blund kan gott vänta på sin tur.

ARTIKELN HANDLAR OM

Norje

Rock

Hårdrock