Sabaton slår på stora trumman
Uppdaterad 2020-02-16 | Publicerad 2020-02-14
KONSERT Kärleken är ömsesidig när hårdrockveteranerna Sabaton intar Scandinavium med en skrattretande hjärtlig show.
Sabaton
Plats: Scandinavium, Göteborg. Publik: 10 766. Längd: Lite under två timmar. Bäst: ”Seven pillars of wisdom” och ”Fields of Verdun” sitter extra fint. Liksom allsången i ”En livstid i krig”. Sämst: Problemen med Joakim Brodéns mikrofon gör ”The lion of the north” uddlös. Fråga: Visst borde Sabaton och Apocalyptica släppa en hel skiva ihop?
Efter 20 års idogt arbete och turnerande kan Sabaton titulera sig Sveriges folkligaste hårdrockband.
I det här skedet av karriären behöver de knappast kriga för publikens gunst.
Tvärtom.
I kväll har kvintetten från Falun publiken lindad runt sitt lillfinger redan från start.
Stora delar av publiken – om inte rent av alla – tar gladeligen order från sångaren Joakim Brodén när han uppmanar till sång, knytnävar i luften, hoppande eller taktfast klappande.
Till och med allsången och gensvaret under nya låtar som ”Great war” och ”The red baron” är näst intill öronbedövande.
– Vilket jävla party, konstaterar Brodén skrattandes tidigt in i setet.
En arsenal av pyroteknik
Det gör inte saken sämre att bandet har släpat med sig sitt absolut tyngsta artilleri.
En arsenal av rekvisita och pyroteknik införlivas i scenshowen, inklusive en hammondorgel förklädd till ett Spitfire-plan.
Dessutom ramas scenkanten effektfullt in av flera rader taggtråd och beskyddande sandsäckar.
Och som vanligt hamrar Hannes van Dahl loss inuti en pampig pansarvagn.
Helheten är häpnadsväckande.
Men ibland blir det visuella så dominant att musiken hamnar i skymundan och tar stryk.
Under ”The attack of the dead men” är det exempelvis svårt att höra Brodén när han sjunger med (förvisso läcker) gasmask på.
Men på det stora hela känns det som petitesser i sammanhanget.
Befinner sig i sjunde himlen
Av basisten Pär Sundströms i stort sett konstanta leende att döma ser han ut att befinna sig i sjunde himlen.
Detsamma går att säga om hans bandkamrater.
Mellan låtarna stannar de ofta upp för att titta ut över publiken och applådera åt göteborgarnas uppskattning.
Det blir också många gemensamma garv under spelningen.
– Om det blir för allvarligt blir det en slags krigsglorifiering och det vill vi inte hålla på med, berättade Brodén för Nöjesbladet i samband med släppet av ”The Great War” förra året.
Fair enough.
Utan Sabatons avslappnade och avväpnande attityd hade materialet om ond bråd död, tragiska öden och några av historiens mörkaste kapitel känts på tok för tungsint.
Nackdelen är att en stor del av melankolin och vemodet – som lyfte senaste skivan till nya höjder – försvinner bland tjo och tjim.
De gånger då gruppen faktiskt träffar någon sorts nerv är när ena förbandet Apocalyptica gästar en handfull låtar.
Låtar som ”Fields of verdun” och ”The price of a mile” antar en extra ståtlig skepnad när de två banden gör gemensam sak.
Och när ”Carolus Rex” klingar av, innan extranumren tar vid, känns stämningen så gemytlig att jag nästan saknar ord.
Sabaton går därför segrande ur striden.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik