Som att vara i en musikvideo

Per Magnusson

Justin Timberlake far mellan låtarna som ett expresståg

OSLO. Han bär upp en smoking som Sinatra, dansar som en smärre Michael och sjunger stundtals nästan som Elvis.

Men en ­talang är bara Justins.

Han underhåller en ­arena som du och jag äter müsli.

Jag förolämpade Justin Timberlake på MTV-galan i Köpenhamn 2006. ”En ­sista fråga”, sa Timberlake från presskonferensens ­podie. Less på danska journalister som på wienerbröds-accent bett stjärnan om sexuella råd för haltande äktenskap (”Justin, how can I get my sexy back?” etc) ställde jag frågan om hur han kunnat gå så ­obemärkt från pojkbands­idol till kritikerhyllad popstjärna.

”Är det din fråga? Nästa fråga”, svarade Timberlake iskallt.

Han var inte intresserad av att prata om sitt förflutna. Och kanske är det exakt det som är hans framgångskoncept, tänker jag, när den 33-årige Memphis-mannens siluett snyggt tonar in på Telenor Arena i Oslo.

Fjärran en barnstjärna

Åtta år senare har Justin Timberlake hittat en värdig väg framåt, fjärran barnstjärnan från ”Mickey Mouse club” och dansaren i N’ Sync. Uppenbart inspirerad av moderna r’n’b-­artister som Frank Ocean och The Weeknd låter han sina sånger ta vägen vart de vill. Kvällens inledning – den 10 minuter långa ”Pusher love girl” – är bara ett exempel på det.

Uppbackad av 20-talskoreografi och det fantastiska storbandet JT & The Tennesse Kids pendlar han mellan tenor och falsett med samma smidighet som expresståget mellan flygplatsen Gardermoen och Oslos centralstation. Samtidigt moonwalkar han med sådan precision att en får känslan av att ständigt ­befinna sig i en musikvideo. Ibland tar han en paus, stoppar händerna i Tom Ford-fickorna (Ford har ­designat 600 Rat Pack-­romantiskt svartvita kostymer till showen) och spankulerar på stället. För varje sekund ökar jublet.

Designat ögonblick

Ty den typen av popstjärna är Justin.

Han behöver bara sittdansa lite på en ramp som flyger över publiken för att få de mest stelbenta norska hemmapapporna att bete sig som om Marit Bjørgen spurtade för guldet i de Olympiske Lekene.

Det är helheten som är behållningen snarare än de enskilda stunderna. Men måste jag välja en är det när Jay-Z-samarbetet ”Holy grail” går över i JT:s gråthit ”Cry me a river”. Det är ett så snyggt konsert­ögonblick att jag misstänker att Tom Ford designat det också.