Lena Philipsson vill fortfarande framåt
Uppdaterad 2022-03-29 | Publicerad 2022-03-04
Lena Philipsson
Plats: Halmstads teater. Publik: 900 (utsålt). Längd: 90 minuter. Bäst: ”Höra hur du mår”. Balladen om tomheten efter utflugna barn är bland det finaste hon gjort. Sämst: Bara ”Dansa i neon” känns lite pliktskyldig.
KONSERT Lena Philipsson är en estradör som fortfarande vill framåt och balanserar snyggt mellan humor och sorgkant.
I sina största stunder gör hon blåögd småländsk soul.
HALMSTAD. Krokus fångar den sista kvällssolen i Norre katts park. Inne på marmorerade Halmstads teater pussas ett äldre par i baren. Lena Philipsson kommer in i vit kostym, bugar och sätter sig vid pianot.
Det går nog inte att bli mycket större i det här landet. Mångfaldig medverkan i Melodifestivalen som artist och programledare, frimärke redan 1991, imiterad av Robert Gustafsson med odödligt citat (”Jag syr mina egna kläder”), medalj av kungen.
Än mer anmärkningsvärt är hur Lena Philipsson inte verkar mätt, rent musikaliskt. De två senaste albumen ”Jag är ingen älskling” och ”Maria Magdalena” pekar ut en personlig väg framåt och hör till de starkaste hon spelat in. Att som artist ur hennes generation dessutom göra en konserthusturné som lutar sig mot nytt material är modigt, för att inte säga smått sensationellt. Där andra hyr Globen för att fira den tid som flytt rappar(!) Lena i nya, jazzfunkiga ”Han går på vatten” och gör ingen som helst affär av att hon faktiskt fyller 40 år som artist.
Popstjärnan från Vetlanda har alltid varit en skicklig estradör. För varje uppriktig pianoballad går det en ”Lena anthem” eller ”Maria Magdalena” (den senare en slags Tiktok-hit för seniorer). Men även när Lena Philipsson gör schlagerpop i baktakt, om Coop-handlingar och halvdana erektioner, finns en personlig avsändare i grunden. Hennes musik har klangbotten av sorg, humor och självmytologiserande – men aldrig utan distans.
Det finns någonting osvikligt småländskt över Lenas väsen. ”Man har inte roligare än vad man gör sig, som min mamma brukar säga”, skrockar hon och sörplar ljudligt från sitt glas. I mellanpratet balanserar hon snyggt mellan skämt och allvar på ett sätt som skapar förväntningar inför bokdebuten ”I händelse av min död” som kommer senare i vår.
Efter en lång monolog om ensamhet sjunger hon ”Höra hur du mår”, en blåögd soulballad om tomheten efter utflyttade barn. Samma självutlämnande sårbarhet uppnås i ”Är det för sent”, om hopplöst romantisk kärlek i elfte timmen.
Hon avslutar med en svensk klassiker: ”Kärleken är evig när vi är tillsammans/Ingenting är större än det här”. Tänk vad en stentvättad poprefräng kan betyda en kväll som denna.