James Blake tar sin musik längre ut i marginalen
Publicerad 2023-09-08
ALBUM Att James Blake tar sin musik längre ut i marginalen är glädjande i en tid när många gör precis allt som krävs för att blidka branschens makthavare.
James Blake
Playing robots into heaven
Republic/Universal
POP På senaste albumet ”Friends that break your heart” kändes det som om James Blake hade hittat en källa så klar att den gick att ösa ur för all framtid. Men det var naturligtvis väntat att en artist av hans kaliber inte skulle nöja sig där.
Nya albumet är istället en återgång till de elektroniska rötterna från hans tidigare verk, som ep:n ”Klavierwerke” från 2010 och andra albumet ”Overgrown” från 2013. Där 34-åringen från Enfield, London senast samarbetade med r’n’b-stjärnan SZA och demonproducenten Metro Boomin lyser gästerna här med sin totala frånvaro.
”Playing robots into heaven” går inledningsvis hand i hand med den första hösten. På pressbilden lindar Blake in sig i det italienska klädmärket Stone Island och det är exakt så man vill ta in den här milt moderna soulen, promenerande genom hög luft. Det finns ett anslag så lätt att jag kan se löven singla i takt med musiken.
Blake har en gudabenådad röst i gränslandet mellan husguden Joni Mitchell och Thom Yorke och är dessutom en lysande låtskrivare. Han skulle med lätthet kunna slå sig ned vid pianot och göra det mycket enkelt för sig. Men istället sätter han sina sånger om kärlek och existentiell ångest i ett rymdskepp med destinationen 2054. Det tjänar bara musikens syfte; den blir starkare, ödsligare.
Den lövsinglande soulen får snart sällskap av en väldigt brittisk och hamrande elektronisk musik som för tankarna till tegelklädda fabriksfasader och Jamie xx. En musik som man gärna vill köra bil till i obskyra tunnelbanezoner, sent på natten.
”En av samtidens största”
Att James Blake tar sin musik längre ut i marginalen är glädjande i en tid när många gör precis allt som krävs för att blidka branschens makthavare. På plattformen X raljerade britten nyligen över skivbolagschefers oro över att det är svårt att hitta artister som kan slå igenom på bred front: ”Forced us all onto platforms that reduce our art and now sad that it’s hard to find breakthrough artists”, skrev han syrligt.
Den upphackade dancehalldängan ”Big hammer” och den silkesmjuka balladen ”Fire the editor” låter som små motståndsrörelser i sig. Personligen faller jag ännu hårdare för den mjuka och nästan överjordiskt vackra ”I want you to know” eller ”Night sky”, som påminner om utsikten från Primrose Hill en septemberdag med cappuccino och croissant i papperspåse.
James Blake målar med sina moderna soulakvareller återigen in sig bland samtidens största, som en självklar tronföljare till Radiohead från tiotalet och framåt.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X och Spotify för full koll på allt inom musik