Sursången förstörde festen för Bon Jovi

avMarkus Larsson

KONSERT Många klagade på ljudet i arenan.

Men i flera låtar var Jon Bon Jovis röst värst.

I dag lever den på en bön.


Bon Jovi
Plats: Tele 2 Arena, Stockholm. Publik: 35 393 (utsålt). Längd: 2 timmar och 21 minuter. Bäst: ”Blood on blood”. Sämst: Förutom ”God bless this mess”? Jon Bon Jovis risiga röst. Fråga: Hur hade det här slutat utan soulmannen och körsångaren bakom slagverken, Everett Bradley?


En sak får man ge dem.

En sak borde alla band och artister ta efter, framför allt band och artister som har över 25 år långa karriärer.

Ingen i publiken är här för att höra de senaste låtarna. Alla har betalat för hitsen.

Och Bon Jovi trär inte upp sina fans på en pinne och håller dem på halster.

Redan i tredje numret varvar de upp motorn och lägger i växeln ”You give love a bad name”.

Låten börjar inte bara med refrängen. Den är en av gruppens tre största signaturmelodier.

Amatörer hade väntat längre, gödslat med mer eller mindre intressanta spår från senare år och sparat den till extranumren.

Proffs vet att ingen tackar dig om du tråkar ut åskådarna.

Jon Bon Jovi är ett proffs.

Han bygger dessutom upp en springsteensk gudstjänst som inledning till ”You give love a bad name”. Hans tajta jacka fladdrar av den heliga ande, leendet är vitare än en karta med magnecyl och han ger sig inte förrän alla på Tele 2 Arena står upp och flaxar med fingrarna.

Och sedan:

”Shot through the heart, and you're to blame...”

Bon Jovi hade säkert kunna köra ”You give love a bad name” med bastuba och flöjt, eller utan några instrument alls, och låten hade ändå rökt ur hela arenan.

Rockbandet från New Jersey bjuder på en hisnande mängd hits och blue collar-refränger som räcker hela karaokekvällen. Det låter som de lyckas packa in en hel fotbollsklack, en bilverkstad och åtta cheerleaders i baksätet på en Cadillac nästan hela tiden.

Det är bara att titta på låtlistan.

”Runaway”, ”Lay your hands on me”, ”Keep the faith”, ”It’s my life”, ”Bed of roses”, ”Raise your hands”, ”Blood on blood”, ”You give love a bad name”, ”Livin’ on a prayer”, ”Wanted dead or alive”.

Det är inte underligt att Bon Jovi har sålt över 130 miljoner album.

Däremot är det bra märkligt att turnéerna ständigt blir en av de mest inkomstbringande i världen så fort bandmedlemmarna reser hemifrån.

Låtmaterialets potential och löften infrias aldrig live.

Jon Bon Jovi är en vrålcharmig entertainer som, när han vill, kan göra publiken till en del av bandet, showen och låtarna. Det ser i alla fall ut som att han har världens roligaste jobb.

Foto: PETER WIXTRÖM

Tyvärr är inte rösten lika perfekt som hans tandrader. Den har grava problem i de högre registren och klarar tyvärr inte av klassikerna längre. Ibland låter det så ansträngt och surt att man bara kan stå och grimasera.

Jag har haft den tveksamma äran att se och skriva om en rad gamla band där musiken bygger på att sångarens stämband har bensin i tanken.

Kiss, Whitesnake och Mötley Crüe har många gånger varit helt förfärliga. Det har inte ens gått att kalla det som frontmännen levererade för kråksång. Man ska inte förolämpa fåglar.

Riktigt lika långt ut i diket är vi inte i kväll. Men under ”Keep the faith” börjar jag åter igen att kolla var nödutgångarna ligger och var säkerhetspersonalen står.

Utan körsången hos framför allt slagverkaren Everett Bradley hade konserten blivit ett surt fiasko.

Nu stapplar Bon Jovi i alla fall i mål.

Men frågan är vad bandet är utan originalgitarristen Richie Sambora?

Han ska ju stå där i sin cowboyhatt, han ska sjunga i en talk box i ”uaah-uaah-uaah”-inledningen av ”Livin’ on a prayer”, han ska sköta stämsången i ”Wanted dead or alive”.

Allt annat är som att fira en halv julafton.

ARTIKELN HANDLAR OM