Duff McKagan som vi aldrig hört honom tidigare

avSofia Bergström

Foto: Pressbild
Guns N’ Roses-basisten har övergett punkrocken – och välkomnat countryn – på nya soloalbumet ”Tenderness”.

ALBUM Guns N’ Roses-basisten Duff McKagan tacklar några av livets svåraste ämnen på soloalbumet ”Tenderness”.

En ömsom sentimental, ömsom slätstruken skiva som andas mer Nashville än Los Angeles.


Duff McKagan
Tenderness
Universal


COUNTRY/ROCK Under Guns N’ Roses världsomspännande ”Not in this lifetime…”-turné spenderade basisten Duff McKagan mycket tid på att filosofera.

Utrustad med penna och block skrev musikern ner sina tankar om världens prekära tillstånd, bekantas självmord, vänners plötsliga död och sin egna turer med depression och drogmissbruk.

Tanken var att texterna skulle mynna ut i någon sorts memoar eller krönikesamling.

Men det blev ett album istället.

”Tenderness” sammanställdes med hjälp av stjärnproducenten Shooter Jennings, son till countrylegenden Waylon Jennings, och hans arsenal av countrymusiker som kompar på akustisk gitarr, piano, fiol, saxofon eller pedal steel-gitarr.

McKagans tredje soloplatta andas just därför mer Nashville än Los Angeles. Mer country än glammig punkrock.

Simpelt och sobert är dessutom ledorden. Samtliga låtar är paketerade i avskalade arrangemang och håller sig till max tre ackord.

”Feel” är en stillsam hyllning till avlidna musikervänner som Scott Weiland, Chris Cornell, Prince och Chester Bennington, och en livsviktig påminnelse om att det går att resa sig upp när det känns som att man har nått botten: ”Rise up, shine on/Keep on fightin’/the war is almost done”.

Det märks att musikern talar utifrån egna erfarenheter.

”Jag vet hur nattsvart det känns när man upplever att något sliter en itu på insidan”, berättade McKagan i en föredömligt naken intervju i senaste numret av Sweden Rock Magazine.

Men McKagan skjuter också mot en rad öppna mål. Mer ofta än sällan uppmärksammar han det uppenbara, utan att riktigt ta ställning eller våga gräva djupare.

Exempelvis i slätstrukna ”Parkland”, som handlar om hur USA hemsöks av skolskjutningar.

”Oh shit, have you heard about Columbine?/Yeah, it happened once again/Another school, another fuckin' heartache”, konstaterar han obekvämt tvärt.

Jag kan inte riktigt skaka av mig känslan att han vill plocka lätta sociopolitiska poäng.

McKagan är dessutom en etablerad basist – och inte sångare – av en anledning. Musikerns raspiga röst sviker av och till, men det han saknar i teknik kompenserar han för det mesta med känsla och hjärta. Och det kommer han hyfsat långt med.
BÄSTA SPÅR: ”Tenderness” och ”Falling down”.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

ARTIKELN HANDLAR OM

Musik

Rock