Black Sabbath – mellan himmel och helvete

Mattias Kling

Black Sabbath imponerar - tyvärr gör inte Ozzy detsamma

Kvällen har två fel.

Ett heter Ozzy Osbourne.

Det andra Friends Arena.

Det är två aber som ligger som en black om foten på Sabbath.

I en intervju nyligen förklarade originaltrummisen Bill Ward att han inte har ­orkat lyssna på bandets come­backskiva ”13”, släppt ­tidigare i år. Han anser det vara för smärtsamt och förnedrande att inte få vara med om återkomsten - orsakerna till detta varierar beroende på vem du pratar med - och i stället tvingad se sig petad från det som mycket väl kan vara bandets sista studio­album.

Om det hade varit ursprungsbatteristen och inte Tommy Clufetos, inlånad från Ozzy Osbournes soloband, som ­hade stått för takthållandet i kväll hade han nog emellertid grinat illa av en helt annan anledning.

För även om den ­officiella orsaken till Wards frånvaro från Sabbath-lägret sägs vara hans vacklande hälsa och fysiska oförmåga att genomföra en påfrestande turné finns det andra på scen som tycks ha undgått samma strikta hälsokontroll.

En munter kontrast

Missförstå mig nu rätt. Jag har den fullaste respekt för artisten och underhållaren Ozzy Osbourne. Han är en älskvärd metalpajas som gör sitt yttersta för att roa. Han grodhoppar, imiterar ett gökur mellan låtarna, kastar släng­kyssar och är i stort sitt sedvanliga spelevinksjälv - en munter kontrast till den gravallvarliga musiken.

Men som sångare är han dock i bedrövligt skick. I bloggform drog jag i veckan en lans för att frontmannen skulle falla till föga och återinrätta det fusk som gjorde inledningen av 2010-talet till en ganska så tonsäker historia, om än väldigt teknikputsad och ickeorganisk. Något sådant sker emellertid inte. I stället spårar det grymt nog ur redan i ”War pigs”, med falska slingor som flyger likt grodor ur truten på sångaren, något som bara bitvis förbättras under konserten. Rent parodiskt blir det i signaturstycket ”Black Sabbath”. Frontmannen väljer ett tempo - bandet ett annat. Resultatet är så pinsamt att man som åskådare skruvar obekvämt på sig under en av de mest generande stunder jag har upplevt på denna internationella toppnivå.

Självsäker Iommi

Samtidigt är Black Sabbath även inför en hårt ihoptajtad arena - många hårdrockare tycks ha bojkottat giget efter ljudhaveriet under Iron Maiden i somras - en svindlande heavy metal-upplevelse. Särskilt ­gripande är det att se hur bra T­ony Iommi tacklar den lymfkörtelcancer han fortfarande går i behandling mot. 65-åringen spelar starkt och själv­säkert, vrider tonerna ur klassikerna som om ­turnéschemat ­bestämdes av cellgift­behandlingar och får mullrande stöd av Geezer Butlers bultiga bas.

Black Sabbath döpte sin första skiva efter den första skilsmässan från ­Ozzy till ”Heaven and hell” - och det är ungefär så det känns. Ett helvete då falsktonerna flyger och när ljudet den nya national­arenan sällan är mer än drägligt. Men samtidigt himmelskt då musiken får tala.