Kvelertak sprider glädje och galenskap

Publicerad 2020-02-14

Norska Kvelertak är tillbaka med ny sångare - och värdigheten, energin och sitt karaktäristiska sound i behåll.

ALBUM Kvelertaks glansdagar är definitivt inte förbi.

”Splid” saknar förvisso en röd tråd, men med energi så det räcker och blir över kommer sextetten långt.

Betyg: 3 av 5 plusBetyg: 3 av 5 plus
Kvelertak
Splid
Petroleum/Sony


PUNKMETAL Norge borde ha övervägt att utlysa en nationell sorgedag när sångaren Erlend Hjelvik meddelade att han skulle lämna Kvelertak.

Med sin sprudlande scennärvaro och slitstarka skriksång var den färgstarka frontmannen en central del i sextettens framgångar.

På sitt första album med nya sångaren Ivar Nikolaisen har bandet rest sig upp igen – med värdigheten, energin och sitt karaktäristiska sound i behåll.

”Splid” består av ett livligt möte mellan rivig punk, riffstark heavy metal och smutsig rock’n’roll, tillsammans med en generös dos av hänförande hookar och kraftfull körsång.

Samt stora doser humor och befriande självdistans.

Låttiteln ”Stevnemøte med Satan” –dejt med Satan” på svenska – förtjänar en stående ovation helt på egen hand.

Några nya nyanser har emellertid smugit sig in på skivan.

Med Nikolaisens ljusa tonläge och sylvassa stämma i uppställningen låter Kvelertak punkigare än någonsin.

Gruppen kliver också utanför bekvämlighetszonen med ett fåtal låttexter på engelska. I ”Crack of doom” brölar Nikolaisen och Mastodons Troy Sanders över eggande riff, och punkhymnen ”Discord” är given på nästa förfest.

Något slags röd tråd är däremot obefintlig, och bortsett från ovan nämna spår och Darkthrone-dramatiska ”Delirium tremens” och ”Ved bredden av Nihil” är det få låtar som kastar omkull en.

Därför blir ”Splid” ingen knockout i paritet med den självbetitlade debuten eller ”Meir”.
BÄSTA SPÅR: ”Delirium tremens” och ”Ved bredden av Nihil”.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

Kvelertak står på stolta ben men är sällan fantastiska -
Musikbloggen