Trevlig rakt upp och ned-show med Gessles Roxette

Håkan Steen

KONSERT Så hur funkar den halverade duon Roxette på scen?

Riktigt bra, visar det sig.

Men man saknar ju Marie.

Per Gessle’s Roxette
Plats: Halmstad Arena, Halmstad. Publik: 3542. Längd: 112 minuter. Bäst: ”Spending my time”, ”I’m glad you called” och ”Joyride”. Sämst: Son Of A Plumber-låten ”I have a party in my head (I hope it never ends)” blir på sin höjd en putslustig parentes.

HALMSTAD. När Per Gessle förra sommaren åkte på stor sommarturné och för första gången bestämde sig för att slänga in fyra Roxette-hits bland alla sololåtar och Gyllene Tider-dängor, i ett slags ”Gessles greatest hits”-show, kändes det tämligen naturligt.

Att ge sig ut på internationell soloturné med ett set dominerat av Roxette-låtar framstår på papperet som en betydligt svårare idé.

För Roxette var ju verkligen en duo. Låtarna må har varit Gessles men magin satt väldigt mycket i kombinationen av hans hitkänsla och Marie Fredrikssons exceptionella sång.

När Maries sjukdom tog ut sin rätt och det stod klart att hon inte skulle orka turnera mer tystade hon emellertid Gessles tvivel på en fortsättning av livesagan Roxette och sa ”kör!”.

Så efter åtta datum i Europa kommer den 59-åringe poppojken i kväll hem till ett gråkallt Halmstad för det första av fem gig på svensk mark med vad som kallas Per Gessle’s Roxette.

Förutom att det här är en show med uteslutande engelska låtar är idén i grunden tämligen lik fjolårsturnén.

Samma lika utsökta som uppsluppna sjupersonersband, och en liknande ambition att klä om låtarna något, gärna med samma lätta doft av country och folk som på senaste soloskivorna.

”It must have been love” har fått behålla fjolårets akustiska skirhet och och ”Joyride” får samma röjiga psykedeliaglambehandling som då.

Det är roligt när Gessle berättar för Halmstad-borna hur han en majdag 1990 klämde ur sig ”Joyride” på morgonen, gick och köpte en köttbullemacka på Konditori Regnbågen och sedan skrev ”Spending my time” med parhästen Mats ”MP” Persson samma eftermiddag.

Helena Josefsson sjunger sedan den sistnämnda alldeles glimrande, för att ihop med Gessle lyfta förbisedda ”Charm school”-balladen ”I’m glad you called” till helt nya höjder med hjälp av Ola Gustafssons pedal steel och Malin-My Walls fiol.

Något liknade händer i betydligt ösigare sololåten ”Doesn’t make sense”, där Christoffer Lundquist Neil Young-solohamrar så hängivet på gitarren att han blöder ned plektrumskyddet.

Gessle lyckas på det hela taget väldigt bra med ambitionen att ställa sin gedigna låtskatt snarare än sig själv i centrum.

Det är emellertid omöjligt att inte sakna Marie Fredriksson. Många av de här sångmelodierna skräddarsyddes för en av Sveriges i särklass bästa röster genom tiderna, det är till väldigt stor del hennes sätt att ta hand om texterna som gjort dem till klassiker.

När Gessle ger sig på att sjunga klassiska Marie-rader i till exempel ”Listen to your heart” händer helt enkelt inte lika mycket.

Därmed inte sagt att det här inte är en stabil rakt upp och ned-föreställning med några av de mest ikoniska poplåtarna det här landet har levererat.

Den som bara har rätt ställda förväntningar får garanterat en trevlig kväll.

Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik