Bryan Adams kör på simpel igenkänning

Foto: Polydor
Enkel kille gör banala val på nya albumet.

avHåkan Steen

MUSIK

ALBUM Mest bara dåliga lån på ”Shine a light”.


Bryan Adams
Shine a light
Polydor/Universal


POP Det här verkar omöjligt för alla Håkan Hellström-hatare att förstå men det finns i grunden ingenting dåligt i att låna. Allt handlar om hur det görs. Den som bara snor kreativt och lyckas baka ihop något personligt av det får sno precis hur mycket som helst.

Att låna kan givetvis också handla om brist på begåvning och egna idéer. Dessutom har det alltid varit en säker genväg till stora lyssnarskaror att inkorporera redan bekanta element i sin musik. Och det är ofta på den sortens mer spekulativa domäner som Bryan Adams trippar runt med sitt fjortonde album.

För vi vet ju att den kanadensiske hitfabrikören är långt ifrån obegåvad. Men ”Shine a light” kokar över av dåliga lån, som inte tillför något annat än på sin höjd simpel igenkänning.

Ed Sheeran-samarbetet i titellåten låter som något slags banalisering av John Mellencamps ”Small town” och ”All or nothing” sätter både badring och krockkudde på AC/DC:s ”Highway to hell”.

Det enda som eventuellt finns att säga om den onödiga versionen av Thin Lizzys version av ”Whiskey in the jar” är att den är bättre än Metallicas.

Addera några försök till Rod Stewart-boogie, lite Bono-ylande och en blodfattig Jennifer Lopez-duett som tyvärr heter nästan som en klassisk soulballad med O V Wright och ni har den här skivan.
BÄSTA SPÅR: ”Talk to me”, åtminstone en rätt gedigen Bryan-ballad.


LÄS FLER SKIVRECENSIONER HÄR!


LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik


ARTIKELN HANDLAR OM