The Cure värmer i den kyliga sommarnatten

Publicerad 2019-08-10

WAY OUT WEST The Cure berör med värme, längtan och tidlösa sånger.

Men bandet tappar både fart och publik halvvägs in – trots att spelningen är betydligt kortare än vanligt.

Betyg: 3 av 5 plusBetyg: 3 av 5 plus
The Cure
Scen: Flamingo, Way Out West. Publik: Glesare än väntat. Längd: 2 timmar. Bäst: Ljudbilden i ”Fascination street” och euforin under ”Friday I'm in love”. Sämst: Konserten hamnar i ett mellanläge halvvägs in.


GÖTEBORG. När jag fastnade för The Cure på gymnasiet var det texterna om kärlek som grep tag. Enkla men ändå så träffande. Tidlösa.

Mina vänner och jag diskuterade till och med att föreviga vår kärlek till bandet och tatuera in ”Friday I’m in love” på kroppen.

Det blev – som tur är – aldrig av.

Men vi åkte åtminstone till Hultsfredsfestivalen 2012 för att se dem live. Tre och en halv timme in i spelningen hade hjärnan förvandlats till en sörja och låtarna gick inte längre att urskilja.

Samma sak på konserten i Globen fyra år senare.

The Cure är fortfarande ett träffsäkert liveband men de skulle ofta vinna på att vara mer koncisa.

Det är de till stor del i kväll. Eller som jag hör i presscentret: ”Det är en kort spelning med deras mått mätt”.

Mycket går på rutin; riffen, de långa solona och Robert Smiths ständigt genomträngande sång.

Men det finns ändå något genomgående varmt på scen. Det är väldigt fint när sångaren kramar om sin gitarr i ”Pictures of you”. Känslan av hans förtvivlan är så stark.

Rösten har knappt har åldrats och låter utsökt i ”A night like this” när Smith sluter ögonen och drar ut på tonerna. I låtar som ”Lovesong” och ”Just like heaven” sjunger han längtande och så nära micken att han lämnar fläckar efter sitt röda läppstift.

I ”Last dance” lägger han ifrån sig gitarren och gungar blygt fram och tillbaka med mikrofonen i hand. Den dystra melodin lägger sig över Slottsskogen som ett blytungt moln mot den nattsvarta himlen.

Här går varje detalj att urskilja. De gråtande gitarrerna, den tunga basen och de kraftfulla trummorna. Den glasklara ljudbilden i ”Fascination street” är något utöver det vanliga.

Men halvvägs in i spelningen tappar The Cure både känsla och fart. Konserten hamnar i ett mellanläge och publikhavet krymper markant under ”From the edge of the deep green sea”. Den blir ännu mindre under ”Play for today”. Bandet hamnar i ett enda långt loop och det tar en stund innan de hittar tillbaka igen.

Men det vänder under extranumren. I kväll är de som en egen liten ”greatest hits”-konsert. Publiken sitter på varandras axlar med händerna i luften och sjunger med i varenda ord.

I ”Friday I'm in love” är euforin så stark att det känns som att vara tillbaka på gymnasiet.


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik