Opeth har hittat hem
Publicerad 2019-09-27
ALBUM Opeth har skapat en sällsynt, stämningsfull och skicklig skiva där deras experimentella progrock kommer till sin rätt.
In cauda venenum
Opeth
Nuclear Blast/Bertus
PROGROCK Borta bra, men hemma bäst.
Det utslitna ordspråket känns träffande för att beskriva Opeths evolution under 2010-talet.
Efter två studioinspelningar på anrika Rockfield Studios i Wales, där Queens ”Sheer heart attack” delvis kom till, har den svenska progrock-akten hittat hem.
I dubbel bemärkelse.
Kvintettens trettonde album ”In cauda venenum” är inspelad i hemtrakterna i Stockholm och dessutom bandets första skiva med texter uteslutande på svenska.
Vilket verkar ha tänt en kreativ gnista.
Att höra Mikael Åkerfeldt sjunga på svenska känns som det mest naturliga i hela världen. Naket och innerligt tacklar låtskrivaren, gitarristen och sångaren texter om döden, ensamhet och isolering.
I balladen ”Minnets yta” träffar orden allra hårdast.
”Du har inte alltid rätt/Du tror alltid ont om mig”, sjunger frontmannen med nyfunnen sårbarhet.
Gruppen har därtill hittat ett stabilare sound i gränslandet mellan progrock, jazz, psykedelia, klassisk hårdrock och övriga inspirationskällor från Åkerfeldts obskyra vinylbackar.
På ”In cauda venenum” har gruppen destillerat och spetsat till den storslagna sound som de laborerade med på föregångaren ”Sorceress”.
Ljudbilden är fyllig, med en orgie av stråkar, stämmor, samplingar och solon.
I ”Kontinuerlig drift”, ”Svekets prins” och ”Ingen sanning är allas” framkallar Fredrik Åkessons delikata gitarrsolon kvadratmetervis av knottrig hud på kroppen.
Medan uppslitande riff i avslutande ”Allting tar slut” rör till tårar som smetar ut mascaran. Tillsammans med Martin Axenrots ekande trumreverb blir låten nästan lika majestätisk som ”The drapery falls”.
Men ibland blir det för mycket av det goda.
”More is more”-inställningen på i synnerhet ”Charlatan” och ”Hjärtat vet vad handen gör” riskerar att göra den mest inbitna progmetal-konnossören äckligt proppmätt.
Drygt 30 år in i karriären har gruppen onekligen gjort en skiva för sig själva.
Man samplar knappast Skrotnisse (”Hjärtat vet vad handen gör”) eller Olof Palmes nyårstal från 1969 (”Svekets prins”) för att plocka popularitetspoäng i dag.
Men efter ett decennium av musikaliskt sökande faller alla skeva pusselbitar nu på plats.
BÄSTA SPÅR: ”Allting tar slut”, tätt följt av ”Ingen sanning är allas”.
Fotnot: ”In cauda venenum” släpps också i en kompletterande engelsk version.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik