Twenty One Pilots är den nya tidens band

Per Magnusson

KONSERT Fansen har – lite sådär i förbifarten – gjort Twenty One Pilots till ett av världens just nu mest populära band.

Ohio-duon återgäldar tjänsten genom ett välsmort arenaspektakel.

Twenty One Pilots
Plats: Globen, Stockholm. Publik: 9 500. Längd: 1 timme och 50 minuter. Bäst: Lyckan i fansens ögon på storbildsskärmarna och ”Chlorine”. Sämst: Mumford & Sons-avkroken ”We don't believe what's on TV”.

Många menar att rockbandens tid är förbi. Det är inte riktigt sant. Rockbanden ser bara lite annorlunda ut i dag. De kan till exempel komma i förklädnaden av två killar i balaklava.

Ohio-duon Twenty One Pilots består av sångaren Tyler Joseph och batteristen Josh Dun. Deras eklektiska rock med rap-inslag låter faktiskt som inget annat, även om den bär spår av arenarockarna Imagine Dragons, pausfåglarna Maroon 5 och emotionella poppunkarna My Chemical Romance. Bandets låtar har strömmats hundratals miljoner gånger. Något som de 9 500 fans som vadat hit genom slasket i kväll är levande bevis på.

Precis som nämnda Imagine Dragons är Twenty One Pilots ett band som vet hur man skriver stora poplåtar. Men de kamouflerar dessa skickligt genom ungefär alla musikstilar du någonsin hört. Tyler Joseph alternerar mellan bas, piano och ukulele och det finns något rörande i att se honom rappa i sin röda, lite för stora mössa. Duon påminner på det stora hela om ett fritidsgårdsband med lite för spridda influenser. Att ett sådant kan bli stadiumstort är på något sätt hoppfullt.

Bandets största hit, ”Stressed out”, är en gulligt brådmogen utsträckning efter en yngre och mer okomplicerad tid. ”Ride” en rocklåt med reggae-botten kryddad med en slags brittisk swag. ”Chlorine” typiskt självhäftande 10-talspop om att, ja, dricka klorin.

Men Twenty One Pilots på scen handlar allra mest om ett effektsökande visuellt publikfrieri. En brinnande bil på scenen. Bandmedlemmar som hissas upp och ner på varsin ramp. Multipla klädbyten som kulminerar i skelettkostymer på slutet.

Skeleton clique, TOP:s fans kallas så, svarar på varje manöver med vajande armar och allsång. Under crescendot i avslutande ”Trees” står Joseph och Dun på varsitt podium som bärs upp av publikens armar.

”We are Twenty One Pilots … and so are you”, ropar Joseph och lämnar scenen.