Supereffektivt och hypnotiskt

Jenny Seth

Robyn – ”Body talk pt. 2”

POP Förra helgen tog hon emot folkets jubel på Popagandas stora scen. I måndags framförde hon en strålande version av Björks ”Hyperballad” på Polarprisets bankett i Stockholms konserthus. Nästa söndag uppträder hon med ”Dancing on my own”, bland superstjärnor som Eminem, Usher och Kanye West, på MTV:s Video Music Awards. Robyn är överallt. Och så har det med rätta varit sen ”Body talk pt. 1” släpptes i mitten av juni.

Vissa kanske tycker att medierna överdoserar Robyn, men hon förtjänar allt utrymme hon kan få. Vilken annan svensk artist skulle kunna röra sig med smidig elegans mellan indiepopfestivaler, finkulturella prisutdelningar och påkostade amerikanska shower? Ingen. Robyn är en självklar stjärna vare sig hon står framför kräsna finsmakarhipsters, kungafamiljen eller miljontals tv-tittare.

Trilogier kan kännas krystade och som utslag av hybris, men efter fem års albumtystnad känns det helt rätt att Robyn öser ut så mycket nytt material det bara går. Andra delen i ”Body talk”-serien är precis som första också ett minialbum, eller en jätte-ep, med åtta spår. Och återigen kretsar plattan kring en riktigt stor poplåt. Då var det ”Dancing on my own”, nu singeln ”Hang with me” (som ju dök upp redan på Pt.1 som en akustisk stråk- och pianoballad.)

”Body talk pt. 2” fortsätter utkristallisera vad som är Robyn just nu: Kombinationen av supereffektiva popmelodier och den moderna dansmusikens hypnotiska repetitioner. Urban kaxighet hämtad ur r’n’b, dancehall och hiphop matchad av en stråkackompanjerad sårbarhet man annars bara hittar i powerballader. En blandning som skulle ha låtit schizofren om den inte limmats samman av en äkta självsäkerhet.

Det ska bli spännande att se om hon klarar att hålla samma höga nivå även på finalalbumet, men egentligen spelar det nästan ingen roll. Enligt den kinesiska astrologin är det Tigerns år i år, men i popzodiaken ägs 2010 av stjärnkonstellationen Robyn.