Joel Alme är välkommen och älskvärd
Publicerad 2019-10-26
KONSERT Joel Alme sjunger om ögonblicket mittemellan när hjärtat skuttar och brister.
Just nu är det en ack så välkommen sång.
Joel Alme
Plats: Slaktkyrkan, Stockholm. Publik: 600. Längd: En och en halv timme. Bäst: ”Bort bort bort”, ”Våran sort” och ”Aldrig bra på livet”. Sämst: Gissningsvis har Alme och hans band några konserter kvar till sin fulla potential.
I videon till allra första singeln ”The queen’s corner” stod Joel Alme i en pittoresk italiensk by och gestikulerade vilt i uppknäppt skjorta och svart kostym. Han sjöng om en flicka som kunde få gator att leva upp, som den svenska västkustrockens kärlekskranka operatenor.
Joel Alme må ha vandrat en lång väg sedan debuten på skivbolaget Sincerely Yours 2008 – han har hunnit med ett språkbyte och musiken har rört sig från blott hopplöst romantisk till släktforskande med social patos – men kärnan i hans artisteri känns igen.
I intervjuer pratar Alme ofta om att återvända till pojkrummet. Fram träder bilden av en motvillig artist, som likt tjuren Ferdinand trivs bäst hemma i vardagsrummet där han får skriva sina sånger och lukta på sitt piano. Som kanske inte nödvändigtvis älskar allt krimskrams runtomkring, men som liksom inte lämnats med något val – alltid en sympatisk utgångspunkt för ett konstnärskap.
– Jag har inte stått på scenen sedan 80-talet känns det som, jag trodde inte benen skulle hålla. Jag har stavar, säger Joel Alme i kväll.
Av det märks inte mycket. Blicken är fokuserad; kanske inte självsäker, men åtminstone samlad. Mellan låtarna byts allvaret mot ett varmt leende.
På albumsviten ”Flyktligan” och ”Bort bort bort” har 39-åringen från Linné hittat sin egna speciella sång att sjunga till sunkhakets sista stackare har somnat i glaset. På det senare hör jag Van Morrisons ”Astral weeks”, Ulf Lundells 70-tal och det medmänskliga motgiftet mot vår varumärkesfixerade epok. Därför känns platsen för turnépremiären också på något sätt logisk. Slaktkyrkan, på promenadavstånd från Almes älskade Björkhagen, var i början av förra seklet avsedd för tarmrenseri och dynghantering, men restaurerades och fungerar sedan ett par år tillbaka som konsertlokal.
Joel Alme inleder med titelspåret från nya albumet, med den skoningslösa nyckelraden: ”Du blundar alltid när jag dricker, för att slippa se när det brister i mig”. Det skulle kunna misstas för alkoholromantik – det är snarare socialrealism.
Sångstilen är Göteborgsk: Joel Alme tar i från tårna i varje strof, som om det inte får gå någon förbi att han menar allvar. Sakta men säkert blir han och hans Jackson Browne-friserade orkester varma i kläderna. I ”Dom vet ingenting om oss” piskar de upp ett tjusigt groove – och lyssna bara på boogiepianot i ”Backa tiden”.
I ”Våran sort” fångar han så fint de små guldkornen i allt det grå: ”Men jag minns en dag/när vi cyklade omkring/mamma, pappa, syrran och jag/Det var en bra, en bra dag att minnas”.
Och ”Aldrig bra på livet” är en obarmhärtig pil i hjärtat – om du har ett förstår du vad jag menar.
Joel Alme är en mycket älskvärd artist.
Han ger röst åt dem som inte hörs så ofta i en tid när alla ska må toppen hela tiden – och helst redovisa det i realtid.