Allt urartar i en galen jättefest

Markus Larsson

Pearl Jam spelar som demoner och får publiken att kännas som en stor familj

helskärm

Globen, Stockholm, 7 juli, 2012.

Något hände där.

Något riktigt stort.

Går förbi en av krogarna utanför arenan före konserten börjar.

Allsången till ”Alive” ­både inomhus och på uteserveringen får nästan fönstren att explodera.

Och där handlar det om ynka 50 eller 60 personer som skriker sig röda i ansiktet.

Lägg till drygt 13 000 likasinnade dårar och tryck in dem i Globen och se vad som händer.

Det här händer. Det här.

För tolv år sedan uppträdde Pearl Jam på Sjöhistoriska museet i Stockholm. De har inte varit i Sverige sedan dess.

Jag såg och recenserade den spelningen. Det var, vad ni än säger, två plus.

Men Pearl Jam på Globen är en av de där konserterna som man i åratal bara kunnat läsa om i amerikanska musiktidningar.

Känns uppriktigt

Nu förstår jag verkligen varför ”Almost famous”- och ”Singles”-regissören Cameron Crowe gjorde en lång och kärleksfull dokumentär om bandet till deras 20-årsjubileum.

Jag kan nog också börja förstå varför Cameron älskar dem utan förbehåll och preventivmedel.

Och då har jag ändå kal­lat Pearl Jam för världens ­tråkigaste band. Man ska liksom göra det som kritiker. Det hör till.

Många artister har hängivna fans. Men få andra har vårdat sin publik med samma uthålliga respekt och värme som Pearl Jam. Och i nästan tre timmar känns det som om en stor familj välkomnar ett gäng förlorade syskon och släktingar som saknats i strid i över ett ­decennium.

Jag förstår att scenbelysningen lyser mer på publiken än på bandet. Det här är lika mycket deras konsert som, tja, gitarristen Stone Gossards.

När andra artister hyllar specifika fans eller tar emot önskningar verkar det ­ibland som en välregisserad ploj. Men när Eddie Vedder applåderar envisheten hos exempelvis Johan från Finland i första extranumret känns det uppriktigt och från hjärtat.

Emotionell höjdpunkt

Det mörka molnet efter katastrofen i Roskilde hänger fortfarande kvar. Att Eddie Vedder tillägnar ”Just breathe” till bandets svenska vänner Ebbe och Birgitta som förlorade sin son den där hemska natten i Danmark ... det är en emotionell höjdpunkt som inte kan ­mätas i futtiga saker som ­betyg och decibel.

Pearl Jam förtjänar den gigantiska – g-i-g-a-n-t-i-s-k-a – responsen.

De spelar som demoner. Det både ursinniga och soulladdade framträdandet tuggar fradga och spottar blod. Likbleka albumspår förvandlas till power­serenader, tomma mollriff på skiva återuppstår från de döda. Gruppen kommer till och med undan med en Kinks-cover (”Better things”).

Allt sitter inte som ett spett. Visst finns det ljumma nummer med en början, ett mittenparti, ett slut och inte så mycket mer. Och visst jammar Pearl Jam ­ibland som de mest lång­håriga sömnpillren från 70-talet (hej, Deep Purple!).

Men det är inte det man kommer ihåg.

Man minns ”Jeremy” och alla fantastiska extranummer som följer – arena­killern ”Alive” är bland det ­absolut bästa jag sett. Och man minns hur allt urartar till en jättelik lägenhetsfest i ”Rockin’ in the free world”.

Kan inte sluta skratta

Alla ljus på arenan tänds. Eddie Vedder bjuder ­publiken på vin och röker och slår sönder två tamburiner. Gitarristen Mike ­McCready släpper instrumentet och filmar kravallerna på läktarna i stället. ­Basisten Jeff Ament och trummisen Matt Cameron kan inte ­sluta flabba.

Såna här konserter kan aldrig fångas på Youtube eller återskapas på diverse bootlegs. Såna här kvällar kommer aldrig igen.

Konserten – låt för låt

Elderly woman behind the counter in a small town

Corduroy

Got some

Why go

Amongst the waves

Wishlist

Given to fly

Comatose

Even flow

World wide suicide

Garden

Better things (‧Kinks-cover)

Unthought known

All those yesterdays

The fixer

1/2 full

Jeremy

Extranummer

Off he goes

Just breathe

State of love and trust

Do the evolution

Love, reign o’er me (The Who-cover)

Porch

Extranummer II

Once

Better man

Crazy Mary (Victoria Williams-cover)

Black

Alive

Rockin’ in the free world

Yellow ledbetter/Little‧ wing (Jimi Hendrix)

Pearl Jam

Plats: Globen, Stockholm Publik: 14 431, eller något. Fullsatt. Längd: 2 timmar och 50 minuter. Bäst: ”Jeremy”, ”State of love and trust”, ”Better man”, ”Alive”, ”Do the evolution”, The Who-covern ”Love, reign o’er me”... Ännu bättre: Eddie Vedder, ”Black” och ”Rockin’ in the free world”. Fråga: Hur många flarror vin dricker Eddie under giget?