Cherrie om musiken: ”Får tillbaka självförtroende”

Frida Söderlund

Hon kommer aldrig sluta vara rädd för förlusterna.

Men Cherrie är en annan nu.

För Nöjesbladet berättar Rnb-drottningen om nya albumet ”Araweelo”, våldet i förorten och hur musiken räddar henne tillbaka till livet.

– Genom att vara ärlig med vem jag är och stå i min egen sanning så är det som att jag har tagit kontrollen över det som brukade bryta ner mig.

Det var en gång en drottning som hette Araweelo.

Hon härskade över Somalia långt innan Kristus och legenden säger att hon brukade kastrera män som sedan blev hennes soldater.

Kvinnorna var långt nere i hierarkin och likt många andra kvinnliga ledare kämpade hon för deras frihet och makt.

Cherrie beskriver den somaliska härskarinnan som ”fett hård”.

– Hon ansåg att feminin energi är det enda som kan ge världen balans och var en av de första feministerna i världen. Hon var rättvis och beskyddade sitt folk. Det är därför mitt nya album, och mitt bolag, heter ”Araweelo”, säger hon.

– Jag är bad ass och jag gör det här själv. Ingen man kan ta det ifrån mig. Mycket av den självsäkerheten jag hade som ung togs ifrån mig av manlig energi.

Cherrie har själv varit beskyddare. Förloraren. Soldaten.

Men 27-åringen från Rinkeby är också härskarinnan nu.

– Det finns inte mycket i vårt samhälle, eller i världen, som tillåter dig att vara stolt över dig själv som kvinna. Men för mig... min musik kommer hundra procent från vem jag är som person och det finns en kraft i det. Det är mitt personliga syfte som kan bli något som hjälper folk, säger hon.

– Och jag tror aldrig att jag kommer att hamna i en kronisk depression igen för i dag är jag så uppfylld av självsäkerhet, kärlek och självkänsla. Jag har något, jag äger något, och det kommer kontinuerligt framåt kunna göra något för kvinnor. Jag kommer från ingenting till att äga ett aktiebolag. Det är skumt, men det ger mig kraft som fan. Jag har precis börjat och jag vet var jag ska.

”Levt ett hårt liv”

Cherrie flyttade till Rinkeby som 10-åring. Född i Norge men uppvuxen i Finland och med somalisk härkomst. Hon beskriver sig själv som den ”udda personen”.

– Jag förnekar inte att jag levt ett hårt liv eller gjort saker i barndomen som jag ångrar, att jag blivit mobbad eller lidit av kronisk depression. Att vara kvinna, och speciellt en svart kvinna, är en ständig kamp. Men nu har jag förstått att kraften funnits i mig själv hela tiden. Man måste förstå makten i sin kvinnlighet.

Vad i ditt liv har varit mest definierande för den du blivit i dag?

– När jag var yngre yttrades mycket av mitt beteende i aggressivitet. Men genom att vara ärlig med vem jag är och stå i min egen sanning så är det som att jag har tagit kontrollen över det som brukade bryta ner mig. Jag har utnyttjat min dröm för att hjälpa mig själv, men också för att hjälpa andra på vägen.

Det finns ju en extrem kraft i sådana saker. Att göra mening av smärta.

– Hundra procent. Innan jag började göra musik och led av kronisk depression med mycket ångest så kunde små saker göra att jag avskärmade mig från hela mitt liv, min familj och mina vänner i månader åt gången. Jag bara försvann, ingen visste var jag var. Men nu märker jag att när sådana saker händer, som skulle kunna göra det där med mig igen och mycket värre, så stannar jag kvar genom allt och bearbetar det i stället.

Förlusterna har varit oönskat centrala i Cherries liv. Hon har förlorat vänner till våldet i förorten och debutalbumet ”Sherihan” handlade just om sorgen efter dem.

För inte så länge sedan gick hennes pappa plötsligt bort.

– Hade min pappa gått bort för fem år sedan vet jag inte vad som hade hänt. I dag kan jag luta mig tillbaka på familj och vänner, och främlingar som säger till mig varje dag att det jag gör betyder något för dem. Pappa bodde i Kenya när han gick bort och min mamma åkte ensam på begravningen, så jag har inte sett hans begravningsplats. Det har nog inte slagit mig ordentligt än, fastän jag vet att det tagit på mig.

Hur påverkas du av att människor i din närhet går bort?

– Man slutar aldrig vara rädd för det. Det läskigaste är när det börjar kännas apatiskt. Jag minns när det första mordet hände, det tog på hela Rinkeby. Man kunde komma ut från tunnelbanan och direkt känna energin av sorg. Men nu är det bara en nyhet som går förbi dig. Och det är det värsta. För då är det inte bara normaliserat i media och i resten av Sverige, det är det i våra tankar också, säger hon.

– Det är det läskigaste av allt. Det är en annan sak att förlora en förälder och det är en dörr jag inte riktigt öppnat hundra procent än. Men det här med att förlora vänner till onödigt våld, det som skrämmer mig mest är att jag ska sluta känna.

helskärm

”Hamnade i en svacka”

Nya albumet kommer efter den internationella succén med Rinkeby-hyllningen ”163 förevigt”. Det kan låta som det bästa möjliga utgångsläget, men Cherrie blir plötsligt osäker.

Hur ska det gå? Tänk om fansen förväntar sig tio ”163 förevigt” till?

Ångesten kickade in. Hon är independent och investerar alla pengar själv. Hon har anställda och en dröm som hon precis börjat bygga.

Hur ska det gå?

– Jag känner mer stolthet än ansvar över vad jag kommer från. Jag representerar Rinkeby lika mycket som jag representerar mig själv. Jag är en av dem och genom att utgå från den förebild jag hade behövt när jag var yngre försöker jag föreleda med så gott exempel jag kan, säger hon.

– Men jag kände att jag började hamna i en svacka för ett par månader sedan och fick panikattacker. Jag investerade så mycket fysiskt och mentalt i allt att när jag väl fick en paus blev jag jätterädd för vad det skulle bli. Känslorna hann ikapp mig efter och kom som en chock.

Blir det också extra viktigt att allt bli bra för att inte försvinna igen, som du gjorde förr? Musiken är ju din räddning också.

– Hundra procent. Någonstans blir man rädd för att tappa det. Jag jobbar med mina vänner, jag försöker bygga ett hus i Somalia och jag är en inspiration för så många. Jag kan inte tappa fotfästet.

När grunden börjar skaka sådär och du blir rädd, vad är det du är rädd för?

– Jag tror att mest av allt handlar det om att jag genom musiken får göra min sorg och sårbarhet till styrka. Jag får tillbaka självförtroende och självkänsla i den jag är. Samtidigt vill jag ge det till andra och det skrämde mig mest av allt, tanken på att de inte ska ta emot det som jag tänkt. Jag har mycket tankar om vad jag vill och min största rädsla i livet är att vara otillräcklig.

Cherrie säger att ”Araweelo” är nästa steg i rehabiliteringen. Nu är det dags för eufori. För läkning.

Det är dags att må bra.

– Det här är en vuxnare, mognare Cherrie. Som har ett mycket hälsosammare perspektiv på saker. Jag har bestämt mig för att förlåta och för att hylla. Jag vet nu att förändringen ligger i mig själv. Nu vill jag att allt ska kännas bra.