Bättre än någonsin

Uppdaterad 2011-08-30 | Publicerad 2011-06-03

The Arks avskedsturné blir deras största genom tiderna

ETT ÅSKVÄDER Himlen över Siesta var midnattsblå, men på scenen drog Ola Salo fram som ett riktigt åskväder då The Ark inledde turnén som blir bandets sista innan de tar avsked för alltid.

Det här blir inte bara den sista sommaren med The Ark.

Det blir också den bästa.

Ola Salo agerade allsångsledare.

HÄSSLEHOLM Ola Salo och hans Växjö-vänner sätter en fet punkt.

The Arks avskedståg har pågått länge redan och är långt ifrån över.

Ändå vilar en lätt ödesmättad sista-natten-med-gänget-känsla över de skånska skogarna i kväll.

Kanske är det här i Hässleholm, lika långt från den småländska byn där allting började som deras mångåriga hemstad Malmö som vi ser The Ark för allra sista gången.

Klättrar på scen

Himlen är klart midnattsblå, men på scenen syns ett åskväder. Han heter Ola Salo och allsångsleder publiken som en musiklärare, ledigt klättrande i scenkulissen. Jepsons och Martin Axéns synkroniserade gitarrposer sitter som en musikal och den hattprydde Sylvester Schlegel är en alltid lika stilfull batterist och andrevokalist.

Jag hatar att behöva citera Dr. Alban, men när jag ska sammanfatta det bestående intrycket av kvällen är det svårt att låta bli. Så: ”Det är bara hits”.

”It takes a fool to remain sane”, låten som Ola Salo påannonserar som ”den internationella nationalsången för världens alla vackra idioter”.

Episk allsång

”The worrying kind”, en blytung boogie iklädd guldglittrig kroppsstrumpa. Och såklart, som grädden på det redan toppade moset, en episkt allsångsvänlig ”Calleth you, cometh I”.

Kanske har The Ark aldrig varit bättre. Det faktum att ”Breaking up with God” står sig bra bredvid äldre singlar skvallrar om det. Det är förlösande att se Salo kasta trasorna till just den låten. Som om The Arks död faktiskt är någonting som han och bandet ser som något av en befrielse, hur fantastiskt det än har varit på vägen hit.

Rörande

Men framför allt finns det något ytterst värdigt, nästan rörande, i att se dessa sex män som spelat tillsammans i tjugo år och naturligtvis mest av allt påminner om en familj, få göra en sista turné tillsammans.

”Den här sommaren kommer fantamej bli den mest oförglömliga i våra liv”, som Ola själv säger.

Jag har ingen anledning att inte tro honom.

Följ ämnen i artikeln