Banden måste bli ännu sexigare

helskärm

Dansband är en folkrörelse som saknar eldig passion.

Nu är det dags för en rejäl sexinjektion.

Som barn bodde jag granne med Folkets park i en skånsk by. Under somrarna bjöd varenda dansband med ett z i namnet upp till dans i en annars stendöd bygd.

Jag smet in bakvägen för att få en glimt av en kultur jag inte förstod.

Det kunde lika gärna ha varit ett folkmusiklag från Kirgizistan i tokiga hattar och ett knippe fridlysta djur som kom till byn.

I stället fick jag uppleva ett pärlband av lönnfeta medelålders män i cowboyslipsar och instrument som fick finklädda storbönder och sockerbruksarbetare att svettiga tassa rotundan runt i något man, om man är på ett förlåtande humör, kan kalla dans.

Klädd i neongul bomullsklänning lyste jag som en trafikkon mellan de välputsade mjuka dansskorna och försökte förstå var passionen fanns.

Problemet med dansband är ju att det varken finns förförande rytmer eller eldiga sångare. Både de äldre och yngre dansbanden tuffar på i den traditionella umpa-umpatakten.

Nu drömmer jag kanske inte om att se en 47-årig VVS-montör klä på sig Hawaiiskjortan och ta över dansgolvet som en reinkarnerad Ricky Martin, men det finns ändå något medryckande i rullande höfter, jämfört med timmar av skridande på ett parkettgolv i mellansverige.

Det kanske är dags för svenska dansband att snegla på Latinamerika för en välbehövlig sexighetsinjektion. Jag vill se en framtid där folk viskande och med blossande kinder refererar till dansband som ”den förbjudna dansen”.

Och då menar jag inte Lasse Stefanz halvhjärtade latinoförsök ”Cuba libre”.