Så bra var Guns N’ Roses på Friends arena

Publicerad 2017-06-30

Det var kanske bättre förr.

Visst, så klart.

Men med tanke på att bandet har legat i spillror i över 20 år är den lååååånga maratonkonserten bitvis en remarkabel revansch.

Det kunde ha varit värre.

Så fucking mycket värre.

Jag såg Guns N' Roses när det var Axl Roses soloband. Om jag inte hade fått betalt för att skriva om de konserterna skulle jag ha krävt pengarna tillbaka.
Plus moms och skadestånd.

Enda som kom undan med värdigheten i behåll var basisten Tommy Stinson från The Replacements.

Gruppens namn har släpats i smutsen i så många år att de inte borde ha några fans kvar.

Som Axl Rose själv säger i Friends arena:

”Jag är bra på att vara ett rövhål.”

Det är onekligen sant.

Och inget tydde egentligen på att det skulle bli annorlunda när Slash och Duff McKagan till slut ställde sig bredvid sin gamla antagonist igen.

Det går för övrigt inte att kalla den aktuella upplagan av Guns N' Roses för en återförening eller comeback så länge gitarristen Izzy Stradlin leker kurragömma och inte är med.

Men på något underligt sätt känns bandet järnfokuserade igen. De vill uppenbarligen inte avfärdas som trötta föredettingar som kramar den sista blodsdroppen ur ”November rain” och ”Paradise city”.

I kväll verkar spelningen till exempel gå ut på vem som orkar längst och lämnar arenan sist – bandmedlemmarna eller publiken?
Klockan hinner slå midnatt innan just ”Paradise city” till slut blåser i visselpipan och signalerar att matchen är slut.

Materialet från ”Chinese democracy” kommer alltid tynga ner konserterna.
Tycker även att en låt som ”Coma” stoppar ner spelningens fötter i ett betongblock och knuffar den överbord.

Slash är en gudabenådad gitarrist. Ibland kan man bara sitta och gapa. Han och en Gibson Les Paul är tillsammans ett av världens vackraste instrument.
Men alla intron och outron och solouppvisningar kunde gott ha kapats med ungefär hälften.

Konserten hade inga begränsningar

Och alla covers, utöver ”Live and let die” och ”Knockin' on heavens door”, fungerar inte riktigt lika bra som exempelvis ”Whole lotta Rosie”.

Men Guns N' Roses har alltid varit som mest fascinerande när de har ägnat sig åt gränslösa excesser. Och den här konserten hade inga begränsningar.
Det var högt och lågt, fantastiskt och plågsamt, tålamodskrävande och explosivt.

Men slutsumman är ändå, med tanke på bandets minst sagt problematiska historia, imponerande.

Låtar som exempelvis ”Welcome to the jungle”, ”Nightrain”, ”Sweet child o' mine” och ”Civil war” ska egentligen inte ha den här vulkaniska glöden och energin år 2017.

Attityden verkar vara att visa vilka Guns N' Roses var och varför de blev världens största band mot slutet av 80-talet.

Men showen är inte bara en hyllning till bandets egen historia. Det är också i långa stunder en öronbedövande hommage till en rockmytologi som sakta tynar bort.

De heter Guns N' Roses. De slog igenom med ”Appetite for destruction” 1987. De fick alla som älskade dem att vilja bära bandana i svenska bruksorter.
Och ni kommer inte att få se något liknande igen.

Betyg – låt för låt

Betyg: 3 av 5 plusBetyg: 3 av 5 plus

It's so easy

Basgången som på sätt och vis har varit den självklara inledningen av en Guns N' Roses-konsert sedan, tja, MTV-konserten från Ritz i New York 1988.

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus

Mr Brownstone

En bomb från tiden när det rann hela andra substanser i originalmedlemmarns blod än i dag.

Betyg: 2 av 5 plusBetyg: 2 av 5 plus

Chinese democracy

Vill man vara elak kan man säga att den här grungetjocka betongburgaren är måttligt bättre än kinesisk demokrati.

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus

Welcome to the jungle

Riffet som dödade hela pudelrockscenen. Och resten är nattsvart eufori. Breaket mot slutet, som bandet drar ut på extra länge, är hårdrockens motsvarighet till när musiken kollapsar i ”Born to run”.

Betyg: 3 av 5 plusBetyg: 3 av 5 plus

Double talkin' jive

Slashs maniska riff som håller låten vid liv.

Betyg: 1 av 5 plusBetyg: 1 av 5 plus

Better

I de värsta partierna låter det som om Pearl Jam har voltat med bilen och fått hjärnskakning. Om bandet hade byggt sin karriär på ”Chinese democracy” hade de varit Skid Row vid det här laget. Eller kanske Quit Riot.

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus

Estranged

På ”Use your illusion II” tackade Axl sin högra hatt, Slash, för hans gitarrmelodier i ”Estranged”. 26 år senare förstår man fortfarande varför. Mot slutet är hans sex strängar ett spektakulärt fyrverkeri.

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus

Live and let die

Inget slår originalet med Wings. Men kvällens version är ett upplyftande vrål.

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus

Rocket queen

Flummiga gitarrduellen i mitten är fullständigt onödig – Axl är ute och byter kläder – men när Richard Fortus och Slash hakar fast sina gitarrer i låtens klassiska riff börjar bulldozern att svänga. Och slutet är magiskt.

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus

You could be mine

Axl Rose: ”Now we're gonna give you a little romantic interlude”. Sedan låter det som om två robotar från framtiden slåss bland exploderande helikoptrar och skenande lastbilar.

Betyg: 3 av 5 plusBetyg: 3 av 5 plus

You can't put your arms around a memory/Attitude

Först en nick till mannen som inspirerade gruppens sound och stil – Johnny Thunders. Sedan Duff McKagans arenapunkiga version av Misfits.

Betyg: 3 av 5 plusBetyg: 3 av 5 plus

This I love

Den isblåa och regnmelankoliska balladen är ett av få anständiga nummer från hopplösa ”Chinese democracy”. Axls röst behöver dock syrgas mot slutet.

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus

Civil war

Hela publiken tar låten på den inspelade dialogens inandning. Låten är en brygga mellan gruppen som gjorde ”Appetite for destruction” och bandet som spelade in ”Use your illusion”. En storm av gitarrer exploderar över Dizzy Reeds saloonpiano. Hypnotiskt bra.

Betyg: 3 av 5 plusBetyg: 3 av 5 plus

Yesterdays

Metal möter ”Exile on Main Street”-country. Dynamiken sitter inte lika bra som i de hårdare numren.

Betyg: 1 av 5 plusBetyg: 1 av 5 plus

Coma

Varför väcker de det här stelopererade ”Use your illusion I”-monstret till liv? Enda roliga med ”låten” är Axls hysteriska vikingahjälm. Det ser ut som om ett stort djur parar sig med hans huvud.

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus

Speak softly love/Sweet child o' mine

Först får Slash och hans guldfärgade Gibson Les Paul göra en obligatorisk solouppvisning. I den ingår en duck walk, lite Chuck Berry-boogie och hans tolkning av ledmotivet i ”Gudfadern”. Och om du växte upp på 80-talet får fortsättningen din inre tonåring att skrika av lycka.

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus

My Michelle

Well, well, well... en ursinnig och sarkastisk urladdning.

Betyg: 2 av 5 plusBetyg: 2 av 5 plus

Wish you were here

Ett lugnt pausnummer. Det låter som om Richard Fortes och Slash sitter och metar efter David Gilmour med sina gitarrer.

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus

November rain

Axl sätter sig vid en svart flygel och deltar i gruppens cover på outrot i Derek And The Dominoes ”Layla”. Slash får aldrig vila från sina solon. Sedan visar Guns N' Roses varför ”November rain” är den längsta låten i modern tid som legat topp tio på amerikanska Billboardlistan. Den voluminösa jätteballaden trycker till slut in ens trumhinnor.

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus

Whole lotta Rosie

Ständigt återkommande och replokalsintensiv cover sedan Axl Rose hoppade in i AC/DC och räddade deras senaste turné.

Betyg: 3 av 5 plusBetyg: 3 av 5 plus

Black hole sun

Konserten innehåller många passningar till Guns N' Roses inspirationskällor. Långt innan Soundgarden blev ett världsnamn tyckte Axl att gruppens frontfigur Chris Cornell var världens bästa sångare.

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus

Only women bleed/Knockin' on heavens door

Framförs som sig bör – med Alice Cooper-intro, fransjacka och cowboythatt. Och till slut överröstar publiken till och med Slashs dubbelyxa.

Betyg: 5 av 5 plusBetyg: 5 av 5 plus

Nightrain

Som skådespelaren Christopher Walken sa i en klassisk sketch i ”Saturday night live”: ”I need more cowbell!” Det känns som om Guns N' Roses startar 40 turbinmotorer samtidigt. Och dubbelt så många gitarrer.

Extranummer:

Betyg: 1 av 5 plusBetyg: 1 av 5 plus

Sorry

Vad? Den här? Nu?

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus

Don't cry

Uppväger nästan ”Sorry”-fiaskot. Utvecklas till en mycket ilsken och aggressiv tryckare.

Betyg: 2 av 5 plusBetyg: 2 av 5 plus

The seeker

Och The Who får påsar. Det är en lite skakig resa fram till mål nu.

Betyg: 3 av 5 plusBetyg: 3 av 5 plus

Patience

Guns N' Roses tänker inte gå hem i kväll. Strax före midnatt plockar de även fram en lös, ledig och något rostig version av ”Patience”.

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus

Paradise city

Bandana på. Headbangers ball. En i sammanhanget överlycklig version där Slash lägger gitarren bakom nacken, Duff McKagan nästan ler och Axl Rose till slut skrattar som en galning.