Halo wars

Det var en historia som inte kunde få ett gott slut.

När Microsoft började styra över sina resurser från PC-spelmarknaden till frontlinjen i konsolkriget sveptes flera anrika utvecklare med av bara farten. En av dem var ”Age of Empires”-skaparna Ensemble. En studio som aldrig utveckat annat än PC-spel. Men längs någon trasslig beslutskedja kom man fram till att just denna studio var perfekt lämpad för att föra över sin egen paradgenre – realtidsstrategispelet – till konsol. Ensemble själva säger att det inte var ett affärsbeslut. Ingen tror dem.

Hur det än var skred de till verket. De gjorde sitt bästa för att designa ett spelupplägg kring handkontrollen i stället för mus och tangentbord. De implementerade stöd för co-op-spel. De begränsade antalet enheter och kommandon kraftigt.

Mitt i allt knackade det på dörren hos Ensemble i Dallas. Det var deras chef på Microsoft som kommit för att berätta att deras tjänster inte längre var önskvärda. Så fort de färdigställt ”Halo wars” skulle Ensemble läggas ner.

Utvecklingsteamet svalde gråten och kämpade vidare. De ville ge sina fans ett avsked att minnas.

Ett halvår senare är ”Halo wars” färdigt. Och det är det enda det kunde bli: ett försiktigt försök att skala ner och simplifiera en genre som ägnat det senaste årtiondet åt att skala upp och komplicera. Att ”Halo wars” faktiskt är underhållande vittnar snarare om spelformens slitstarka grundmekanismer – samla, jaga, så, skörda, härska, söndra – än om att det är ett särskilt bra strategispel.

Kampanjen känns som ett anemiskt antiklimax jämte jättar som ”Red alert 3”. Känslan av att peka med hela handen – och ha den andra bakbunden – blir omöjlig att skaka av sig. Bara en av de tre stridande parterna är spelbar (en till i skirmish-läget), uppdragen få och ojämna, avslutningen svag. Sedan kommer eftertexterna – en enda lång dödsruna där teamet tackar fansen och sina familjer för allt stöd genom åren. Man får en klump i halsen.

Ensembles ledord under utvecklingen av ”Halo wars” var att det skulle göra för strategispelen vad ”Halo” gjorde för förstapersonsskjutarna.

Det smärtar mig att behöva säga det, men det som kommer stå på Ensembles gravsten är i stället det här:

Det är onödigt att fucka med något som funkar.