Här är det tjuven som blir rånad på kuppen

PUSSEL Steampunk-London, mästertjuvar och dödsföraktande kupper – finns det något att ogilla med ”The swindle”?

Det skulle väl isåfall vara att utvecklarna helt saknar fingertoppskänsla.

År 1849 är Scotland Yard i full färd med att introducera ai-teknologi med överlägsen övervakningskapacitet. Som spelare har man hundra dagar på sig att stjäla den innan den sätter stopp för ens karriär som inbrottstjuv. Men för att kunna nå dit behöver man iscensätta kupper, stjäla pengar och därigenom få de färdigheter samt redskap som krävs för att avancera.

Kaotisk musik drar igång

Varje kupp äger rum i ett hus med slumpgenererad bandesign som man betraktar i genomskärning, och tar en digital dag att utföra – vilket i verkligheten motsvarar några minuter. Utöver datorer att hacka och löst utspridda sedelbuntar finns även vakter, robotar och kameror i faciliteterna. Säkerhetsåtgärderna blir alltmer avancerade för varje nytt område man låser upp, och det dröjer inte länge innan man även måste bryta sig igenom låsta säkerhetsdörrar samt akta sig för minor och spikiga golv.

Blir man påkommen råder det inga som helst tvivel om att man gör bäst i att fly tillbaka till sitt skepp. Kaotisk musik drar igång, alla lampor blinkar rött, vakterna jagar efter en och larmet lockar ditt massor av aggressiva poliser. Skulle man råka bli tagen eller dö i flykten förlorar man allt man samlat på sig.

Saftiga priser för nödvändigheter

Med tiden upptäcker jag dock att det inte bara är fienden och min egen klumpighet jag har emot mig – utan även utvecklarna. De ger en alldeles för lite information om hur spelet går till, man startar utan redskap och det tas ut saftiga priser för grundläggande saker som hade behövts redan från början. Man har ingen aning om ifall man ger sig in i högriskområden eller inte, och många gånger tvingas jag avbryta kuppen för att den slumpgenererade banan gör att jag inte kommer åt viktiga föremål.

Att jag skulle lyckas med mitt huvuduppdrag inom hundra dagar är bara att glömma. Istället får jag radera min sparfil flera gånger för att börja om från början.

Jag lär mig förvisso av mina misstag – efter mycket om och men har jag mina bomber och specialförmågor som gör kupperna enklare att utföra. Den långa och orättvisa vägen dit väcker också något som kan liknas vid ett kortvarigt stockholmssyndrom.

Men när det klingat av kan inte ens min törst efter förströelse under sommarens värsta speltorka få mig att fortsätta.