Kalla kårar och kompakt mörker i en genial återupplivare
”True detective” är tillbaka – på riktigt den här gången
Uppdaterad 2024-01-15 | Publicerad 2024-01-14
TV-RECENSION Jodie Foster och Kali Reis spelar två poliser med en frostig relation, i ett genomfruset, nattsvart Alaska där riktigt bisarra saker utspelar sig.
Det här är ”True detective”-säsongen vi har väntat i tio år på.
True detective: Night country
HBO Max
Säsong 4
Av Issa López, med bl a Jodie Foster, Kali Reis, Finn Bennett, John Hawkes, Fiona Shaw, Christopher Eccleston, Isabella Star LaBlanc, Anna Lambe, Aka Niviâna, Joel D Montgrand.
KRIMINALANTOLOGI När den mexikanska producenten, manusförfattaren och regissören Issa López först pitchade idén till projektet ”Night country” till HBO, handlade det enligt henne själv om ett fristående ”mordmysterium i is”.
Men HBO såg möjligheten att gjuta nytt liv i sin slumrande ”True detective”-antologi, och ”Night country” blev ”True detective: Night country”.
Det var ett genidrag.
För efter den första makalösa säsong som blev ett fenomen när den kom, lyckades Nic Pizzolatto, trots två anständiga försök och en lång rad stjärnor, aldrig riktigt återskapa sin egen ursprungliga magi.
López däremot, gör precis det, genom att ta vara på den första säsongens starkaste kort – den perfekt matchade, märkliga duon i centrum, mysticismen och den oerhört märgfulla känslan för skådeplatsen – men samtidigt spegelvända hela konceptet.
2014 års ”True detective” var hetta, svett och mustig, macho maskulinitet i Louisianas träskmarker.
2024 års ”True detective” är iskyla, kompakt mörker och knepig, kapabel kvinnlighet i Alaskas polarnatt.
I den karga, snötäckta lilla gruvstaden Ennis har dagsljuset precis dragit sig tillbaka för säsongen. En grupp män från en avlägsen forskningsstation försvinner plötsligt spårlöst, och den lokala polischefen Liz Danvers (Jodie Foster) hinner knappt börja nysta i det synnerligen spektakulära fallet förrän en ovälkommen kollega från förr dyker upp och vill vara med.
Ett makabert fynd på forskningsstationen har nämligen övertygat den inuitiska polisen Evangeline Navarro (Kali Reis) – vars senaste samarbete med Danvers slutade med en händelse de båda helst vill glömma – om att försvinnandet har kopplingar till mordet på en kvinnlig aktivist från stadens inupiak-community flera år tidigare.
Ett kallt fall som hon varken kan eller vill släppa.
Danvers misstänker motvilligt att hon har rätt, och två kvinnor som inte riktigt tål varandra men behöver varandra slår sig ihop.
Och Foster och Reis är idealiska tillsammans.
Foster är otrolig i ett sammanhang man har väntat på att få se henne i sedan ”När lammen tystnar”. Hennes krassa, buffliga arbetsnarkoman, vars sarkastiska yta döljer en bråddjup sorg, hade kunnat bli en kliché. Men Foster gör henne till en fascinerande och ofta väldigt rolig antihjältinna, vars tendens att ligga med fel män och på så sätt göra sig illa omtyckt bland stadens kvinnor är ett återkommande skämt.
Proffsboxaren Reis har en fysisk pondus som kommer väl till pass i rollen som den grovhuggna, arga och mer inbundna Navarro.
Och runt de två finns ett starkt birollsgalleri med, bland annat, den alltid förträffliga Fiona Shaw som en mystisk vildmarkskvinna som ser döda människor, och den likaledes alltid förträfflige John Hawkes och Finn Bennett som två poliser, far och son, med ett komplicerat förhållande.
”True detective: Night country” tar upp ämnen som miljöförstöring, girighet och ursprungsfolks rättigheter, och rör sig samtidigt på rent skräckterritorium, med en lutning åt det övernaturliga vars betydelse för berättelsen i slutänden är upp till tittaren att avgöra.
Det är sex avsnitt djärv, vacker och underlig tv-konst som tar ut svängarna. Inte så mycket en ”Vem gjorde det?” som en ”Vad fan är det som händer här?”, med en riktigt vild final.
Tiden är en platt cirkel, och efter ett decennium är den här serien tillbaka där den började. Fast mittemot.
”True detective: night country” har premiär på HBO Max den 15 januari.
Följ TV-Koll på Facebook för full koll på allt inom tv