Tommy Nilsson: ”Jag har motat bort folk”

Uppdaterad 2016-10-23 | Publicerad 2016-10-22

Berättar om frånvarande föräldrarna i ”Så mycket bättre

Tommy Nilsson, 56, lämnades på barnhem som liten.

Sedan dess har han gått i terapi för att bearbeta den ständiga rädslan för att bli lämnad.

– Man bär på någon slags sorg, säger han.

Som barn skildes Tommy Nilsson från sin ensamstående mamma och lämnades på barnhem.

I veckans avsnitt av ”Så mycket bättre” öppnade han upp om sin barndom och berättar att han att han aldrig fick veta varför han lämnades bort.

– Jag har fragmentsbilder. Jag vet att jag var där men jag vet inte var det var och jag vet inte exakt när. Men det måste ha varit någon gång mellan jag var ett och tre år, säger han till Nöjesbladet.

Tommys mamma var bara 18 år gammal när Tommy föddes och jobbade hårt för att ha möjlighet att ta hem honom igen. Men Tommy hann aldrig prata med sin mamma om sina första år.

– Hon var bara 52 när hon gick bort så det fanns mycket kvar att prata om.

Har gått i terapi

Tommys mamma och pappa skiljdes när han bara var ett år. Pappan tog med sig hans bror och flyttade och Tommy träffade aldrig sin pappa igen.

Barndomen har satt spår hos Tommy Nilsson, och som vuxen har han varit rädd för att bli lämnad.

– Man ska inte vara amatörpsykolog, men jag har gått i terapi vid olika tillfällen och det är väl just det att man bär på någon slags sorg. Att man är rädd för att bli lämnad. Ibland har jag motat bort folk i förhållanden eller arbetssituationer för att jag har känt att: ”du tycker ju inte om mig ändå”.

Som ett skydd?

– Ja, ett martyrskap på något sätt. Men det första som ska ske är ju insikt så att man kan förhålla sig till det. Och jag har fan aldrig mått bättre än vad jag gör nu. För första gången på länge tror jag att jag har det bästa framför mig.

Spolar kröken – och korven

Hans nya livsenergi är resultatet av vad han kallar en trestegsraket.

– Jag slutade röka, jag rökte fan två paket om dagen ett tag. Det är milstenar. Att sluta med alkoholen var mycket för omgivningens skull. Rökningen hade mycket med rösten att göra. Sedan kom träningen och kanske att börja käka något annat än två korvar på en mack när man är ute och spelar.

– Nu är jag på en plats där jag känner att jag kan göra vad jag vill. Jag är inte rädd för nånting, inte för att prata om nånting. Det finns ingenting att var rädd för, det är nästan att mantra.