Fullt upp med små dumma lyxproblem
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-11-29
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Här om dagen låg jag i min smuliga säng och oroade mig. Jag tänkte på att jag kanske shoppat för mycket den senaste tiden, det finns ju så mycket snyggt.
Och så kände jag ångesten över att jag kanske inte väger 65 längre som jag gjorde förrförra månaden. Jag har liksom inte känt mig på topp, varit lite snorig och slarvat med mina Friskispass.
Lite oroade jag mig nog också över att jag kanske inte passar lika bra i min nya, lite kortare frilla. Jag drog fingrarna genom min åttiotalspage (med synttofs) och undrade om jag nånsin kommer att få till den lika tufft som Madonna under hennes Material Girl-era.
Jag låg där och kände att det var ganska synd om mig, att jag hade så många svåra problem, hur skulle jag orka leva vidare?
Vem vill ha en shoppingstressad, korthårig tjockis?
Jag slötittade på tv, det var en dokumentär. Animerade illustrationer, vetenskapskvinnor och män avlöste varann, svartvita före- och efterbilder av olika ställen på jorden. 1906 = massa, massa is och 2002 = nästan ingen is alls. Konstigt. Efter ett tag satte jag mig upp, mitt i min misär märkte jag motvilligt hur mitt intresse fångades, och för en stund, som i en liten sekund av total upplysthet, glömde jag nästan mina egna stora, allvarliga problem. Storögt lyssnade jag, tog in bilderna och informationen. Jorden går under, fortsätter vi i väst att leva som vi gör så räcker jordens resurser inte till. Skulle hela jordens befolkning leva som vi skulle det behövas fem jordklot att utnyttja, sa en kvinna i rutan och med fem ”pling” ploppade det upp ett, två, tre, fyra och fem jordklot.
Vi fiskar ut haven, vi förbrukar all olja, vi hugger fler träd än vad som planteras, energiförbrukningen ökar lavinartat och sötvatten slösas ...
Jag kände mig så dum, så korkad och så liten. En jävla korkad västerlänning som tar allt för givet. Som duschar i 250 liter vatten om dan. Som älskar när kläder är billiga men inte har en aning om hur, av vem eller i vilket land de är tillverkade.
Som har så fullt upp med sina små jävla dumma lyxproblem att jag bara inte orkar bry mig eller engagera mig i det som egentligen är viktigt. Jag har alla fakta, jag har alla bilder, alla animerade illustrationer. Men vad händer? Jo, jag börjar tänka ut ursäkter för mig själv. Som ska rättfärdiga min livsstil:
– Jag har aldrig haft bil. Jag åker alltid kollektivt. Jag bor inte stort. Köper ekologisk mjölk. Och dessutom har jag gått upp lite i vikt det senaste, jag väger säkert 67 nu eller nåt, och min frilla ... det var nog dumt att klippa sig ...