Löfven på årsdagen: Visa terroristerna att skräck inte lönar sig

Ebba Thornéus

Årsdagen av terrordådet på Drottninggatan blev en blandning av både sorg och saknad men också hopp om en ljusare och starkare framtid tillsammans.

Under sitt tal i Kungsträdgården var det en märkbart tagen statsminister som hyllade både offren men också alla frivilliga som hjälpte till att rädda liv.

– När vårt samhälle var som skörast då var vår gemenskap som allra starkast, sa Stefan Löfven.

Årsdagen av terrordådet på Drottninggatan inleddes vid lunchtid i Adolf Fredriks kyrka på Norrmalm i Stockholm, som var smyckad med tända ljus och små buketter med eukalyptusblad och videkvistar längs med bänkraderna.

Under gudstjänsten medverkade både kungaparet och statsministerparet samt räddningspersonal, statsråd och anhöriga till offren och de skadade.

– Vi har sett gatan vara en katastrofplats, för att sedan fyllas med sorgens och medkänslans lappar och blommor och sedan försöka göra den till vår gata igen. Nu är vi här i vår sorg, vår rädsla, vår saknad och vårt deltagande och för att hitta hoppet framåt, inledde kyrkoherde Annika Millde minnesgudstjänsten.

Efteråt hyllade både kungaparet och statsministerparet de hjältar som i sina olika yrkesroller hjälpte till att rädda liv och sprida trygghet under de skräckfyllda timmarna som följde efter attacken på Drottninggatan den 7 april i fjol.

”Era försök fungerar inte”

Därefter vandrade Stefan Löfven tillsammans med sin hustru Ulla ner längs med Drottninggatan för att slutligen lägga ned en bukett utanför Åhléns City, samma plast där lastbilen till sist slutade sin vansinnesfärd.

–Vi ska fortsätta att leva våra liv som vanligt så att terroristerna ska se att det inte lönar sig. Era försök att sätta skräck i våra samhällen och slå en kil mellan människor fungerar inte. Gemenskapen är ännu större än det, sa statsministern i en kort kommentar till Aftonbladet efteråt.

Därefter fortsatte statsministerparet till Kungsträdgården för att tillsammans med bland andra kronprinsessparet delta i en minneskonsert.

Längst fram i bänkraderna syntes hur en tårögd kronprinsessa Victoria, intill prins Daniel, vid flera tillfällen fick föra handen till ansiktet och torka bort tårarna.

Statsministern: Ni är inte ensamma

Även statsministern var märkbart berörd när han klev upp på scenen för att hålla sitt tal, som han riktade direkt till de anhöriga vars nära dog eller skadades på Drottninggatan.

– Ett år har gått. Ett år av chock, av sorg och saknad. Men i allt detta avgrundsdjupa och smärtsamma förstår jag att ni också bär med er ljusa minnen. Minnen av ett samtal, ett leende, en blick, en kram. Allt det som skapade kärleken och som nu gör att saknaden är så stor men som också i allt mörker kan få oss att hylla livet, då det gett oss så fina människor att älska, sa statsministern inledningsvis.

Han valde därefter att citera några rader av den amerikanska författaren Thornton Wilder:

– Det finns ett land för de levande och ett land för de döda och bron däremellan är kärleken. Det enda överlevande, det enda med mening.

Löfven framförde därefter sitt och samhällets stora stöd till de drabbade.

 – Jag hoppas att ni som sörjer och ni som skadades, ni som bär såren av den dagen känner kärleken, stödet och solidariteten från ett helt land och inte minst från oss alla som samlats här idag, vi är här för er skull.

– Ni är inte ensamma.

”Då var vår gemenskap som starkast”

Statsministern fortsatte därefter att hylla alla som ”svarade när nöden krävde” – poliser, räddningstjänst, ambulans- och sjukvårdspersonal och frivilliga.

– Vi vill hylla alla er som gav er in i ett så osäkert läge för att hjälpa så många som möjligt, så snabbt som möjligt, sa statsministern med tårarna i halsen.

– Ni har visat vad pliktkänsla, uppoffring och mod kan innebära. Jag ser er som fantastiska förebilder för våra unga och som en stolthet för vårt lan.

Avslutningsvis lyfte Stefan Löfven sitt starkaste minne från den 7 april – medkänslan för varandra.

– Låt aldrig detta glömmas när historien om vår tid skrivs. När vårt samhälle var som skörast då var vår gemenskap som allra starkast.

– Det är det som överlever, det är det som har en mening.