Dags för EU att vinka adjö till Ungern?
För första gången kan EU använda ”atombomben”
Kan ett land gå med i EU, arbeta aktivt för att undergräva organisationens grundläggande värden, men ändå få vara kvar?
Eller är det dags för unionen att vinka adjö till länder som Ungern och Polen?
EU-parlamentets beslut i dag att inledda en process för att frånta Ungern dess rösträtt är en viktig makering från majoriteten att man inte kan bete sig hur som helst och ändå fortsätta njuta av alla fördelar.
Tyvärr är markeringen i praktiken verkningslös eftersom alla EU-länder måste vara ense om att straffa Ungern. Polen kommer i varje läge att rösta emot. Medvetna om att Ungern kommer att göra samma sak ifall Polen drabbas.
Därmed är EU i praktiken tandlöst.
När de forna öststaterna slapp huka under Sovjetunionens stövel efter Berlinmurens fall 1989 fanns det ingen större dröm hos dem än att bli medlemmar av EU och Nato. Länderna gjorde allt för att uppfylla den digra kravkatalog som EU presenterade för att godkänna dem.
Det gällde inrättandet av domstolar som stod fria från politikerna. Införandet av press- och yttrandefrihet och en rad reformer för att modernisera deras ekonomier, inte minst garantier mot korruption.
Champagnen korkades upp både i Bryssel och i Warszawa, Prag, Budapest och andra städer i Östeuropa när de till slut valdes in som medlemmar 2004.
Bidrag lockar
Det ansågs som historiskt viktigt för att minska klyftorna i Europa och för att säkerställa att dessa länder inte skulle återfalla i odemokratiskt styrelseskick. Givetvis lockade bidragen från de rika EU-länderna med vilka öststaterna kunde få en förbättrad levnadsstandard.
Kort sagt. Alla var glada. Allt var frid och fröjd.
Ingen i Bryssel tänkte ens tanken att ett antal av dessa länder efter mindre än tio år skulle börja bryta mot EU:s grundläggande värden och utvecklas i auktoritär riktning.
Det kan vara ett skäl till att det formellt inte går att utesluta ett land som en gång blivit medlem. Värsta tänkbara scenario för en syndare är att de övriga EU-länderna utlöser artikel sju. Den kallas populärt atombomben för att markera hur extrem situationen måste vara för att man ska tänka sig att använda den.
Kapitel sju innebär att EU kan ta ifrån ett land dess rösträtt i EU. Man förlorar inte sitt medlemskap men sitt inflytande.
Stor irritation
Det har aldrig hänt under EU:s långa historia. Men nu kan det ske.
Ungern har de senaste åren varnats ett antal gånger av EU-kommissionen för att man struntat i att upprätthålla grundläggande EU-regler som pressfrihet och rättsäkerhet. Premiärminister Viktor Orbán har förvandlat Ungern till en auktoritärt styrd stat där han själv sitter på det mesta av makten på ungefär samma sätt som Vladimir Putin avskaffat normal demokrati i Ryssland.
EU nöjde sig länge med muntliga förmaningar i hopp om att Orbán skulle rätta in sig i ledet. Det blev signalen till Polen att försöka sig på samma trick. Det verkade ju tämligen ofarligt. Hunden i Bryssel skällde men den höll sig snällt i kopplet.
Därmed var det en enkel match att fortsätta ha kvar fördelarna med att vara med i EU men samtidigt omvandla sitt land till en korrupt anti-demokrati som aldrig haft en chans att välkomnas i unionen om medlemsförhandlingarna inletts i dag.
Det här handlar inte i första hand om den infekterade frågan att Ungern och ett antal andra östeuropeiska stater vägrar ta emot flyktingar. Där pågår fortfarande en process att försöka komma överens även om det ser mörkt ut.
Hissmusik
Men flyktingfrågan bidrar givetvis till den redan stora irritationen mot Ungern, Polen, Tjeckiens och Slovakiens beteende. Det är fler länder än Sverige som uttryckt en vilja att straffa dem med indragna bidrag för att de inte är beredda att gå med på ett solidariskt fördelningssystem av asylsökande.
Risken är att EU vittrar sönder inifrån om varje medlemsstat gör som den själv vill och de gemensamma värden som klubben en gång i tiden grundades på förvandlas till hissmusik.
EU-processen mot Ungern kan i bästa fall få Orbán att bättra sig. I värsta fall öka splittringen i EU ännu mer.