Turistrusning till kärnvapenplatsen efter Oppenheimer
Publicerad 2023-11-04
TRINITY SITE, NEW MEXICO. Ett moln av radioaktiv aska exploderade över ökendalen – och förändrade världen för alltid.
Efter Oppenheimerfilmen har platsen för första kärnvapensprängningen blivit en turistmagnet, med shotglas och hotdogs till salu.
– De behandlar det som en cirkus, säger Tina Cordova, 63.
”VARNING. Radioaktivt material.”
En ung kille ställer sig intill den gula varningsskylten. Han ler och gör tummen upp. Hans vän knäpper en bild, sedan byter de plats.
Intill råder karnevalstämning, där barnfamiljer trängs för att spruta ketchup på korvar och burgare. Längre in på området växer köerna för att köpa souvenirer. Shotglas med radioaktiva symboler eller t-shirts med det berömda citat som kärnvapnets fader yppade när hans experiment lyckades:
”Nu har jag blivit Döden, världarnas förgörare.”
Tusentals gör pilgrimsfärden till den ödsliga plätten i New Mexicos öken den här morgonen.
Trinityplatsen – här smällde världens första kärnvapen.
Under två dagar om året förvandlas detonationspunkten inne på militärbasen till en bisarr temapark, där lösenordet för wifit är ”atombomb”.
I slutet av oktober öppnade portarna första gången för allmänheten sedan Hollywoodfilmen om den amerikanske fysikern Robert Oppenheimer gjorde biosuccé.
När turisthorden käkar korv är det svårt att föreställa sig den femton kilometer höga eldpelare som klöv himlen på samma plats 78 år tidigare.
Köar i timmar
Makarna Bill Coffran, 68, och Sam Coffran, 57, från Vegas, kommer hand i hand i matchande t-shirts med texten
”It’s DA BOMB”.
En dubbelbottnad betydelse: ”Det är bomben” och ”Det är fantastiskt”.
– Vi har väntat hela morgonen för att komma in. Det är värt det, säger Bill, som skaffade tröjorna långt i förväg.
– Han ääälskar verkligen historia, säger Sam och himlar med ögonen.
Bilkaravanen till Trinity startade före gryningen. En del har köat sedan fyra. Att komma in var ingen garanti, 5 000 fordon fick chans till den exklusiva visningen.
”Känslosamt”
Filmen Oppenheimer skildrar hur de amerikanska forskarna förde en kamp mot klockan under andra världskriget. Nazisterna fick inte hinna först. Under flera år byggde de en hemlig stad och ett laboratorium i Los Alamos, och kraftsamlade för att bygga det första kärnvapnet i det så kallade Manhattanprojektet.
Till sist, klockan 05.29, den 16 juli 1945 svällde svampmolnet, mitt ute i ödemarken. Världen förändrades för alltid. Somliga tror att i den sekunden startade den kedjereaktion som kan bli vår undergång.
Idag markerar en svart stenpelare nollpunkten.
– Blev faktiskt lite känslosam. Hur kan man inte det? Denna plats ändrade allt. Tänk att en atombomb smällde här!, säger Bill Coffran och tittar upp i himlen.
Intill inspekterar turister resterna från den 30 meter höga ställning som höll uppe bomben. Bara en sten och metallstubbar är kvar efter megasmällen.
På ett bord en bit bort kan besökare testa radioaktiviteten i grönskimrande stenar. Glas, från när ökensanden smälte i första kärnvapentestet. De innehåller partiklar av plutonium, inkapslat i sand.
Maskinen knäpper allt högre, mätaren vibrerar som besatt.
– Det är låg radioaktivitet, som inte är hälsofarlig längre. Men jag skulle tvätta händerna innan jag äter, varnar en av instruktörerna.
Hela området är fortfarande radioaktivt, även om mängden strålning har avtagit. Enligt experter utsätts du för tre gånger så mycket strålning under ett långflyg.
När två turister samlat glasstenar från marken, för att fråga om de också är radioaktiva, blir instruktören upprörd.
– Ni får inte plocka upp nytt material! Man får absolut inte ta med något härifrån.
Trots att det i dag är förbjudet att stoppa stenar i fickan, säljs ett par av de radioaktiva glasklumparna, trinitit, på nätet. För 99 dollar styck.
”Det är oroväckande”
Besökaren Rob Cedric, 32, kommer gående i en t-shirt med texten ”Nukes y’all”.
– Jag är väldigt intresserad av historia. Oppemheimerfilmen sporrade mig verkligen till att komma hit. Det förnyade intresset, säger han.
De senaste åren upplever han att atomvapenhotet trappats upp. Med Rysslands president Putin som kärnvapenskramlar, USA:s expresident Trump som skrutit om sin stora kärnvapenknapp.
– Det är oroväckande. Man läser nyheterna och tänker ”Kommer vi vara säkra? Kommer världsledarna fatta bra beslut?”. Jag hoppas det. Det är bortom min kontroll. Jag försöker fokusera på världen runtomkring mig, snarare än att vara rädd. Men det finns där i bakhuvudet.
Längre bort kan turisterna besöka The McDonald Ranch House, en enkel stuga, som amerikanska armén tog över från en familj under andra världskriget för att träna soldater. Trots löften om att familjen skulle få återvända, behöll militären huset.
I första rummet hänger skylten ”monteringsrum plutonium”.
Här sattes världens första atombomb samman. Den kallades: the Gadget.
Innanför de spartanska väggarna riggades plutoniumkärnan, och kördes de sista kilometrarna till detonationsplatsen i en gammal Buick.
– Vi såg filmen Oppenheimer nyligen, och att vara här får mig att tänka på det mer, förstå historiken bakom det mer än från skollektionerna. Det är mycket att ta in, säger Heather Winter, 25, från Tennessee.
Hennes pojkvän JP Nelms, 26, håller med.
– Jag visste att det skulle vara galet här i dag, på grund av filmhajpen.
Han tycker inte att världen har förändrats till det sämre genom Oppenheimers dödliga uppfinning.
– Det skulle ha skett förr eller senare. Det handlade bara om vilken supermakt som skulle hinna först. Jag tycker att USA använder den makten ansvarsfullt, vi vill hålla det borta från fel händer.
Smällen var större än Oppenheimer väntat sig. Motsvarande 25 000 ton sprängämne, enligt uppskattningar. Ett stort eldklot – många gånger varmare än solens yta – syntes långväga, och med en chockvåg som nådde 16 mil bort.
Invånarna visste inte vad det var som exploderat, inte förrän tre veckor senare. Först när USA fällde bomben över Hiroshima och Nagasaki i augusti 1945 offentliggjordes vad som pågått på deras egen bakgård.
”Världens dödligaste vapen utvecklades nära Santa Fe”, kunde de läsa i lokaltidningen.
Japan kapitulerade. Det satte punkt för andra världskriget. 120 000 - 230 000 dog omedelbart. Många fler har dött av cancer efter strålning sedan dess.
Än i dag är det enda gången kärnvapen använts i krig.
Under kalla kriget lyckades Ryssland och USA gemensamt minska antalet kärnvapen. Den trenden har i dag brutits. Iran har ambitioner. Kina vidgar arsenalen. Ryssland har lämnat nedrustningsavtalet.
De geopolitiska spänningarna ökar.
Visst finns en rädsla för att kärnvapen ska användas igen, säger Trinity-besökaren JP Nelms.
– Det finns alltid där i bakgrunden. Jag oroar mig, men är säker på att vi kan hantera det. Man måste sluta tänka på rädslan så mycket och jobba mot en ljusare framtid.
Mitt i turistvimlet står också en vit replika av Fat man-bomben som fälldes över Nagasaki. Fler selfies.
”De behandlar det som en cirkus”
Turisthorden är omgiven av milsvid öken, karga berg. Morgondimma som inlindar stenarna i en romantiskt slöja.
Platsen valdes för sin ödslighet. Den var nära järnväg och motorvägar för forskarteamet. Problemet var: Det var inte helt öde.
En halv miljon personer bodde i byar och rancher inom en 25 mils radie från smällen. Plutoniumaskan regnade över dem. Landade i jordarna, i vattnet. Många har plågats av cancer i generationer.
När turisterna lämnar Trinityplatsen, möts de av demonstranter.
Japan var inte första offret – det var vi, säger de.
”Sjuka och döende”, står på en skylt.
”Trinity = cancer för New Mexicoborna”
En kvinna har hängt upp sina cancermediciner i en genomskinlig soppåse.
De kallar sig ”downwinders”, en grupp lokalinvånare som kämpar för upprättelse.
63-åriga Tina Cordova leder gruppen. Många av ögonvittnena är i dag borta. Döda av cancer, eller ålder. Men överdödligheten i området lever vidare.
Hon tillhör den fjärde generationen i sin familj som diagnosticerats med cancer. Tillsammans kräver alla ”downwinders” ersättning för att ha utsatts för atomexperimentet i öknen.
– Vi hörde att de kör turistbussar hit, för 250 dollar per person. Vi hade ingen aning. Vi vill att det ska stänga det. Detta är ingen turistattraktion, säger hon.
– De behandlar det som en cirkus. Säljer hamburgare, hotdogs, t-shirts. Det är inte en säker plats, jag menar: det finns varningsskyltar för strålning överallt.
Fick löfte av Biden
I 18 år har hon fört en kamp för drabbade i området. Hon är rasande över hur USA:s regering behandlat dem.
När president Joe Biden kom till New Mexico i augusti, fick hon chans att träffa honom. Då lovade han hjälp och pengar till överlevarna efter atomtestet.
– Jag sa, klockan tickar och folk dör. Han sa ”jag är ombord”.
Det löftet har fyllt henne med hopp. Hon tror de är närmare sitt mål än någonsin.
När Cordova såg Oppenheimer-filmen grät hon.
– Det var en oerhörd besvikelse. Man ser inte en enda person från New Mexico i filmen. Det är som om Trinitytestet ägde rum i ett vakuum. Men vi är de som gjorde allt smutsgöra. Byggde vägar, broar, faciliteter. Man ser inget av det.
Tina Cordova kontaktade filmmakarna under produktionen. Hon bad dem åtminstone lägga in en text på slutet om lokalbornas uppoffringar. Hur de långsamt dog på grund av det topphemliga experimentet.
Filmskaparna vägrade, säger hon.
– De borde skämmas.
