”Det fria ordet är på väg att bli norm i vårt land”

Rysk mediemogul om yttrandefriheten i Ryssland

helskärm

Hur tänker en nybliven rysk mediemagnat?

Novaja Gazeta har intervjuat den senaste i raden - affärsmannen och miljardären Alisjer Usmanov.

Usmanov är generaldirektör för ett av halvstatliga Gazproms dotterbolag och sedan helt nyligen ägare av affärstidningen Kommersant.

Här ger han sin syn på det fria ordets ställning i Ryssland.

Först av allt vill jag ställa frågan varför? Varför Kommersant?

– Jag förstår inte frågan. Vem äger Novaja Gazeta, minns ni det?

Det tillkännagavs nyligen utom våra medarbetares vetskap att det är Aleksander Lebedev och Michail Gorbatjov.

– Och varför köper de Novaja gazeta? Se upp med hur du ställer frågorna kära kollega! Jag skulle förstå om du frågade: "Stämmer det att ni har köpt??" I så fall skulle jag svara att jag har blivit ägare till förlaget Kommersant. "Och varför?" Ja det är en filosofisk fråga, som har att göra med min kärlek, till skapandeprocessen till kreativt skapande över huvud taget. Kommersant har jag alltid varit väldigt förtjust i. Så när det blev möjligt för mig att få en sådan tillgång till ett pris som enligt min uppfattning kan kallas rimligt och marknadsmässigt så köpte jag den.

Så det var alltså skaparglädjen som fick er att investera?

– Det finns tre olika aspekter på det. Förutom det jag redan har nämnt så är det här en bransch med utvecklingspotential och följaktligen kan den gå med vinst. Jag borde väl låtsas att det inte alls har med status att göra när man köper ett av Rysslands mest framstående förlag. Men visst är det också prestige. Vilken affärsman som helst skulle se det som prestige att äga en tillgång som tidningen Kommersant. Det vill säga, både affärsprojektet som sådant plus allt annat som man får på köpet.

Just nu pratas det en hel del om vad ni fick ge?

– Inte så mycket som det påstås, men inte heller så litet som andra var beredda att ge. Kostnaden blev omkring 200 miljoner dollar, fastigheten inräknad.

Det intressanta är tendensen att det växer fram en ny klass som styr massmedierna. En klass som består av storföretagare, multimiljardärer som ligger på "Forbes lista", personer som aldrig har varit intresserade av massmedia förut.

– Det jag i huvudsak sysslar med är finansiella operationer. Min första kärlek, och min sista, är aktierna i metallindustrin?

? Men vad är det för tendens,? Hur uppfattar ni era kollegors handlande?

– Det är mycket enkelt. I vårt land finns oändliga investeringsmöjligheter. De som började för tio år sedan, säkrar i dag sina tillgångar genom att placera dem i en värld av möjligheter.

Men massmediebranschen är ingen lätt bransch (i synnerhet inte tidningsbranschen som inriktar sig på politik och samhälle och som sällan är lönsam). I samband med detta uppstår då frågan om hur många förvärv som egentligen är politiska. Faktum är ju att de senaste årens förvärv i Ryssland har kunnat motiveras politiskt.

– Inte alltid. Tvärtom, tidigare var det så att förvärv av massmedier kunde väcka ambitioner hos ägarna att vara företrädare för politiska intressen. Några sådana ambitioner har inte jag. Det jag vill göra är att bygga upp ett vackert, intressant och kreativt företag. Åtminstone vill jag försöka.

Ändå har Kommersants nuvarande chefredaktör Vladislav Borodulin i en radiointervju med Radio Liberty sagt att man har vissa "misstankar om att politiska intressen och inte enbart kommersiella styr, misstankar om att man har kommit till förlaget med ett politiskt uppdrag." Det är då naturligtvis själva tidningen Kommersant som avses. Den var till salu i högst ett halvår. Och så plötsligt dök ni upp som ägare. Hur länge pågick förhandlingarna?

– Exakt i en vecka.

Men vad anser ni då, förlorar det fria ordet mark i Ryssland? Eller är det i ert tycke en diskussion för politikerna?

– Vad är det fria ordet egentligen? Är det någon som förbjudits att prata? Har det hänt något sådant? Ni till exempel? Jag sitter ju här och svarar på era obehagliga frågor. Skämt åsido. Men är det någon som har hamnat i fängelse för det fria ordets skull? Min åsikt är att det fria ordet är på väg att bli norm i vårt land. Det finns olika uppfattningar i samhället om vad det fria ordet innebär. Och de motsäger som vanligt varandra, precis sådana frågor som, om det finns liv på mars eller inte. Staten sätter villkoren, staten som på sitt sätt begränsar all slags frihet, den är en apparat tack vare de lagar som har stiftats. Och vad kan man säga om det? Man kan tvista länge om det, och säkert kommer vi att få en lösning på det, men förmodligen inte under vår livstid.

Men de som anser att det fria ordets forum blir mindre och mindre. De talar om att det är en hel process, som inleddes år 2001 i och med statens förföljelse av NTV (en tidigare privatägd, reklamfinansierad tv-kanal. reds. anm.)

– Jag tycker inte att NTV var det fria ordets megafon. NTV var ägarens megafon. Då var det godtagbart att använda sina massmedier som sin egen megafon, men nu tycker staten att det är oacceptabelt. Det är det man strider om.

Alltså, håller ni inte med, och det är förstås er fulla rätt?

– Det håller jag absolut inte med om! Varför ska en enda persons kriterier för vad det fria ordet är bli till något slags slutgiltig sanning? Om vi tar modetidningarnas sanning, vad tycker ni om den till exempel? Eller sanningen i skvallerpressen, som trycks i tusentals upplagor? Eller porrens, om ni ursäktar mig, som man kan se i varje gathörn. Räknas det också till det fria ordet?

En idé som cirkulerar är att herrtidningarna faktiskt kan räknas till de friare medierna i dag, eftersom de kritiserar presidenten och till och med publicerar karikatyrer på honom.

– Just precis! Hör på nu! Jag förstår att kreti och pleti har ordet. Men det är för mig inte samma sak som det fria ordets måttstock. Det fria ordet är när du får säga precis vad du vill, utan att du får på pälsen för det.

Och det tänker er tidning leva upp till?

– Först ska jag göra den till min, sedan ska jag fundera på vilken position den ska ha i samhället.

Men faktum är att staten i det allra närmaste har monopol på den federala televisionen.

– Det kanske beror på att de statliga kanalerna gör ett bättre jobb än de privata? Förlåt mig, men vem förbjuder de privata kanalerna, som har lika mycket sändningstid som de statliga, att göra bättre teve än Kanal 1? Lägg in mer pengar som staten gör i sina kanaler! Och för det andra. Presidenten gav ett utomordentligt bra svar på den här frågan på världspressens kongress om hur många kanaler som är statliga och hur många som är privatägda. De privatägda kan gå ihop och då kommer de att ha lika mycket resurser som statens.

Ni är generaldirektör för ett av dotterbolagen till Gazprom, därför är det befogat att fråga om förvärvet av tidningen inte är i Gazproms intresse?

– Jag är generaldirektör för ett investmentbolag i Gazprom, men förvärvet är gjort av mitt privata bolag med egna privata medel.

Har ni en vision av hur Kommersant ska se ut? Av hur tidningen ska förändras?

– Hittills har jag sett på den med en läsares ögon, men nu kommer jag att se på den som investerare och fundera. Som det är nu ser jag förstås ingenting speciellt.

Och kommer ni att sälja igen? Det har ju pratats en hel del om försäljningskarusellen kring Kommersant, den som fick Berezovskij att avstå aktien till Patarkatsisjvili, som sålde till er. Och nu är frågan om ni kommer att sälja vidare.

– Affärer är alltid en del i ett större spel. Jag kommer att ta vissa steg i och med min investering, men jag vet inte när. Kanske aldrig. Det enda jag kan säga är att jag inte har någon längtan efter att sälja. Jag tycker om att köpa.

Tidigare artiklar

Natalia Rostova , översättning: Lina Björkegren