Vem ringer Granskningsnämnden?

Patrik Lundberg

helskärm

Bea Åkerlunds ”Sommar” får en att ställa två frågor:

1. Vem gör filmen om hennes liv?

2. Vem anmäler henne till Granskningsnämnden?

Hon pratar svengelska i klass med Victoria Silvstedt. Inte konstigt efter ett kvarts sekel på andra sidan Atlanten.

Bea Åkerlund tar lyssnarna på en resa, med start i uppväxten på Östermalm med sin excentriska polska mamma. Som barn kände Bea att det inte gick att sticka ut, att Sverige kanske var för litet.

Redan vid åtta års ålder hade hon sina egna kunder på föräldrarnas skönhetssalong. Hon jobbade varje dag efter skolan, tillbringade helgerna på pappans make up-kurser.

Året efter insåg hon att kläder betydde allt för henne. Hon blev besatt.

I tonåren tog livet en U-sväng. Föräldrarna skildes och hon flyttade med sin mamma till Los Angeles. Gick i skola i Beverly Hills. Gick upp sig och ner sig i droger. Snortade kokain på skolans toaletter och tappade fotfästet.

Hon flyttade hemifrån som 17-åring och jobbade i en bar. Festade järnet och shoppade till sig en skuld på 100 000 dollar.

Men Bea Åkerlund reste sig ur askan. Upptäcktes av en granne som erbjöd henne jobb som stylist. Resten är historia, en sådan som knappt ens går att fantisera ihop.

Hon har varit Madonnas personliga stylist. Hon har varit bästis med Lady Gaga. Hon har klätt Beyoncé, Britney Spears och Rihanna. För att ta några exempel.

Eller i hårda fakta: två Super Bowl, tio långfilmer, över 200 musikvideor och 300 reklamkampanjer. Framgångssagan har stoff nog till ett eget filmmanus. Minst.

Därför är det så synd att Bea Åkerlund trillar i pottan mot slutet. I stället för att runda av sin makalösa resa gör hon hutlös reklam för sin nya modesajt.

Hon predikar för hur viktig den är. Nämner sajtens namn så många gånger att man tappar räkningen. Mantrat blir nästan till en reklamslogan.

Frågan är nu bara vem som ringer Bea Åkerlund först: filmagenterna eller Granskningsnämnden?