Marko mördade sin sambo: ”Det kändes så explosivt i mig”

Bara en gång under intervjun gråter han.

Det är när hans barn kommer på tal.

Ett av sina barn kommer han aldrig någonsin få träffa – det dog i magen när han knivhögg sin gravida sambo.

– Jag minns efteråt att jag var blodig och att jag tvättade av mig.

Det är genom korta meningar Marko beskriver dagen han mördar sin sambo.

Utåt sett en vanlig dag, utåt sett ett vanligt hem.

Men golvet och möblerna har täckts av hennes blod.

Blod finns också på kökskniven.

Marko ringer till 112, berättar: Jag har dödat henne.

Vad är det som får en man att mörda kvinnan han älskar?

Att ta en kniv från köket och hugga henne tills hon inte andas mer.

På ett av Sveriges högsäkerhetsfängelser kanske vi kan få svar på den frågan.

– Du kan gå in på badrummet och ta av dig bh:n, säger kriminal­vårdaren som har hand om in­passeringen till säkerhets­anstalten.

Man får inte ha på sig några föremål som kan ge utslag när man passerar genom fängelsets metall­detektor som liknar den på en flygplats.

Här inne sitter några av Sveriges farligaste män.

Två vakter visar in till ett vitmålat rum i slutet av en korridor där de intagna får ta emot besök.

– Om det händer något bara tryck här så kommer vi direkt, säger en av dem och pekar på en larm­knapp som sitter vid toalett­dörren.

Efter att de stängt dörren går de för att hämta Marko. Det är bara sekund­visaren på den vägg­fasta klockan i rummet som låter.

Ungefär 20 minuter senare är de tillbaka.

Han tar i hand, sätter sig ner och blandar en kopp pulverkaffe.

Sedan börjar han berätta om hur det kom sig att han beväpnade sig med en köks­kniv och upp­repade gånger högg sin gravida sambo till döds i deras sovrum.

Efter att Marko mördat sin sambo reagerar hans vänner och kollegor med chock: Han kändes inte som en mördare, säger flera av dem. Han var ju så lugn, nästan tillbaka­dragen.

– Jag har själv svårt att förstå hur det blev såhär. Jag var ostraffad och hade ett bra jobb.

Men under ytan är allt inte så bra som det vid en första anblick verkar.

Under lång tid brottas Marko med sitt psykiska mående: Många år tidigare har han diagnos­tiserats med en kronisk sjukdom, han förlorar flera när­stående och upp­brottet från hans ex-fru tillika sina barns mamma upplever han som tuff. En gång vänder han sig till psykiatrin och berättar om själv­mords­tankar.

– Ibland kände jag att jag inte ville leva. Jag såg inte att det fanns någon hjälp att få och jag tänkte att jag måste klara mig själv.

Men när han träffar sambon låter förälskelsen inte vänta på sig. Hon är snäll, omtänksam och dessutom jätte­snygg. Och han vill visa henne vem han är, var han kommer ifrån och göra henne till en del av sitt liv. Hon är så fin med hans barn. Det dröjer inte länge innan de pratar om att skaffa egna. Hennes närstående beskriver henne som glad och kär.

Men den känslan kommer inte att vara.

På många sätt är Marko den typiske mannen som mördar en kvinna: Han är tidigare ostraffad, mordet sker impulsivt, i det gemen­samma hemmet med en kniv.

Men däremot finns det inget som tyder på att han tidigare utsatt sambon för våld, varken enligt hennes närstående, polisen eller honom själv.

Inte sällan lider männen som dödar en partner av psykisk ohälsa eller ett missbruk. Många av dem har också varit med om något livsomvälvande tiden innan morden – kanske en separation, vårdnads­tvist eller någon annan typ av förlust.

I Markos fall menar han att en tvist kring barnen – och risken att förlora dem – fick hans psykiska mående att eskalera. Han försöker beskriva en känsla av tomhet och hur han isolerar sig själv. Han börjar inbilla sig att alla är emot honom, inklusive sambon.

På jobbet kan han inte koncentrera sig, han blir sjukskriven. Han börjar söka hjälp: kontaktar sin läkare, vård­centralen och går även och träffar en psykolog.

– Jag önskar att jag fått någon slags hjälp där. Kanske borde jag ha vänt mig till psykakuten istället. Jag sa till vårdkontakterna att jag var på väg att eskalera. Men det kändes som att de inte lyssnade.

Tiden före mordet beskriver han paranoia, van­före­ställningar och själv­mords­tankar. Precis innan mordet eskalerar det.

– Jag kände mig hjälplös och sviken.

Men hur går man från de känslorna till att mörda någon?

– Jag vet att jag hämtade kniven men jag fick en total blackout. Jag vet inte än i dag exakt hur jag gjorde med kniven.

Hon hade ju avvärjnings­skador på kroppen. Tänker du mycket på vad hon måste ha känt där i slutet?

– Just där och då i huset tänkte jag inte så mycket. Där var jag totalt borta. Efteråt har jag tänkt, hur kunde det gå så snett liksom?

Kommer du ihåg hur hon såg ut efter att du dödat henne?

– Nej, det kommer jag inte ihåg. Men när jag fick se bilderna på henne sen i tings­rätten… Jag blev helt förskräckt, jag vet inte hur jag ska förklara det. Men det kändes precis som att det inte kan vara jag som gjort det.

Hur känner du när du tänker på det i dag?

– I dag känner jag bara att jag ångrar det jag gjort. Jag är mycket, mycket ångerfull. Just då när det hände, tror jag inget hade kunnat stoppa mig, inte ens jag själv.

Hur då menar du?

– Jag vet inte, det kändes så explosivt i mig. Jag vet inte om jag kände svek från alla, jag kände då när jag vaknade på morgonen att det snurrade i mitt huvud och att alla var emot mig. Jag kände att jag var så hjälplös.

Men hur går man från den känslan till att döda någon?

– Just då tänkte jag ingenting, jag var helt tom skulle jag säga. Nu i dag känner jag att det aldrig skulle ha hänt. Jag ångrar det väldigt mycket men jag måste stå för mina handlingar och avtjäna straffet jag fick.

Inne i besöksrummet på säkerhets­anstalten häller Marko upp en ny kopp med pulver­kaffe.

I korridoren utanför finns flera gosedjur och små pixi­böcker att låna med in i rummen, för de barn som kommer hit för att besöka en pappa.

För Markos del har det ännu inte varit aktuellt.

Han vet inte när, eller om, han kommer att träffa sina barn igen.

Den enda gången han gråter under intervjun är när han pratar om sina barn. Han torkar tårarna med toalett­papper.

– Jag hoppas att barnen ska vilja träffa mig någon gång men jag är rädd att de inte ska vilja och jag har varit borta från deras liv i så många år nu.

Marko berättar att han regel­bundet skickar brev till dem, att han skriver att han älskar och saknar dem.

– Ett brev har jag fått till svar. De frågade hur jag hade det i cellen.

Han har inte skrivit något om själva mordet, han tycker att de än så länge är för små för det.

– Men jag kommer alltid säga till dem att jag är skyldig, det känns viktigt.

Men det fanns också ett till barn, det som växte i sambons mage, som ingen kommer att få träffa.

Marko tycker det är extra jobbigt att prata om just bebisen.

I förhör har närstående till sambon berättat om hur mycket hon längtade efter sitt barn, att hon drömde om att skaffa familj och gifta sig. De beskriver henne som älskad av alla och hur hon skojade, skrattade och tyckte om att lyssna på musik.

Marko undviker att säga sambons namn, i första hand säger han ”offret” istället. På frågan om varför svarar han att det är för jobbigt att använda hennes namn.

– Jag var verkligen kär i henne och såg fram emot det vi skulle få uppleva tillsammans. Jag tänker mycket på henne, framförallt när jag hör vissa låtar på radion.

Hur kan man döda någon man älskar?

– Än i dag funderar jag på varför, hur kunde detta ske? Kan du skriva att jag ber om ursäkt till hennes familj. Att jag är hemskt ledsen för det jag har gjort?

Du har inte funderat på att själv skriva till dem och be om förlåtelse för det du gjort?

– Jag har funderat på det men inte gjort det. Jag tänker att de inte skulle acceptera det.

Efter mordet genomgick Marko en rätts­psykiatrisk under­sökning som visade att han inte led av en allvarlig psykisk störning. Enligt dom­stolen kunde inte hans dåliga mående ses som en för­mildrande om­ständighet. Istället menade de att det fanns flera om­ständigheter som gjorde mordet särskilt hän­syns­löst: Att de var när­stående, att det skedde i hennes hem där hon borde få känna sig trygg och att hon var gravid.

Besökstiden på anstalten är snart slut.

De två kriminalvårdarna kommer och låser upp dörren medan Marko blir kvar i besöks­rummet med den tickande klockan.

Fotnot: Marko heter egentligen något annat.